gudarna på Västerbron [n.f]

5

Tåget krängde till och en röst från högtalaren förkunnade att vi skulle anlända i Stockholm om cirka fem minuter. Jag som annars brukade vara ganska duktig på att navigera mig fram var nu ytterst nervös inför vad som väntade. Att ta sig fram i en storstad som man knappt varit i var inte direkt heller speciellt hjälpande. Vad i hela friden hade jag gett mig in på?

Det var i förrgår direkt efter träningspasset som min telefon hade ringt. Trots att jag var jättesvettig och lite flåsig hade jag svarat det dolda numret som ringde.

"Hej det är eh Ester", hade jag sagt lite stelt.

"Hej Ester, jag ringer angående-", den manliga rösten i telefonen hade plötsligt blivit avbruten av någon i bakgrunden som sa något. På ett sätt så tyckte jag att rösten kändes bekant, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på var jag hade hört den.

"Jag kom på att det kanske är smartast att introducera mig själv, förlåt. Jag är Axel Liljefors Jansson från Hov1 som ringer angående det här bidraget du har skickat in."

Min mun hade plötsligt blivit tio gånger större av förvåning. Var det här verkligen sant?

Jag och då Axel, eller Axeljiggy som jag kallade honom för i mitt huvud, hade pratat lite om bidraget. Tydligen så hade jag verkligen imponerat på honom och nu ville de/han att jag skulle åka till Stockholm för en helg så därför satt jag i nuläget på ett tåg. Han hade också klargjort att det vore bäst om jag inte nämnde något om tävlingen för andra om jag inte absolut måste, exempelvis mina föräldrar. Absolut, hade jag svarat.

Min skärm som låg på tågets bord vibrerade till. Jag tog upp den och såg att mamma hade skickat ett sms.

"Hoppas du har det bra, hör av dig! Återigen, vi är jättestolta över dig."

Jag log ner mot meddelandet och svarade ett ja tillbaka plus ett hjärta.

När mamma och pappa hade kommit hem från jobbet den dagen och jag lyckats lugna ner mig någorlunda, sa jag bara åt dem och August att det var något jag behövde berätta. De hade tittat oroligt på varandra, eller ja August hade sett väldigt nonchalant ut, och jag hade haft en klump i magen av nervositet.

Tänk om de inte ville släppa iväg mig? På ett sätt skulle det vara helt förståeligt. Men jag ville verkligen åka och jag var ju ändå arton år gammal.

Lite skakig på rösten hade jag berättat om tävlingen och bidraget samt telefonsamtalet. Både mamma och pappa såg förundrat på mig.

"De vill att jag ska vara i Stockholm över helgen. Eller ja, från och med på torsdag."

Jag hade stålsatt mig inför deras reaktion, allt från att de skulle utbrista i "nej nej det får du inte!" eller bara ge mig världens blick. Men det var ingen av reaktionerna jag fick. Både mamma och pappa hade rest sig upp från soffan och gått fram till mig för att ge mig en stor kram.

"Det är klart du ska åka gumman.", hade pappa sagt och strykit mig över håret. Jag minns att jag hade lett så stort mot dem, åh vad glad jag hade varit för att de stöttade mig.

Och nu var torsdagen här, och jag hade anlänt i Sveriges huvudstad.

Tåget saktade långsamt in och jag tittade ut genom fönstret för att se en stad som kryllade av liv. Jag spanade efter Globen, men eftersom mitt lokalsinne var sämst så visste jag inte alls var den låg. Jag kunde placera ut några få platser som jag vagt kände igen från mina tidigare besök, men gav snabbt upp mina försök till att vara en bra turist.