gudarna på Västerbron [n.f]

15

En tjej i min ålder hade kommit in i väntrummet och slagit sig ned i soffan på vår högra sida. Efter att min och Valters konversation hade dött ut var mitt nya tidsfördriv att iaktta tjejen, utan att bli upptäckt såklart. Det kanske lät konstigt att jag iakttog henne, men jag kunde inte låta bli bara för att hon var så vacker och intressant.

Hennes hud var mörk och hennes krulliga hår var stylat till en liten afro. I öronen hängde stora, runda och guldiga öronhängen som glänste när lampornas sken reflekterades på dem. Hon hade på sig ett par kamouflage byxor och en väldigt retro magtröja, som var lila med ett choklad kon Milka tryck

"Jävlar, vad goals...", mumlade jag tyst för mig själv. Valter ryckte till och kollade upp på mig från sin mobil.

"Huh? Sa du något?"

Jag ville slå mig själv i ansiktet.

"Nej nej...", svarade jag i ett lamt försök att stryka över det. Han verkade dock bestämma sig för att inte spendera någon mer tid på att försöka ta reda på ifall jag sa något eller inte, för så fort han fått sitt svar vändes han blick ner mot mobilen igen. Min blick, den vandrade återigen till tjejen.

Hon var i färd med att plugga in ett par hörlurar i öronen och trasslade ur sina hörlurar som hon hade grävt fram ur sin ficka. Efter att hon lyckats lossa alla knutar och rett ut allt trassel, satte hon på någon låt på sin mobil innan hon sakta började skaka huvudet i takt. Om jag hade gjort det hon gjorde nu, hade jag sett ut som en dåre. Alternativt en idiot. Men liksom Noel var hennes sätt väldigt oberört och självsäkert, iallafall på ytan och för henne verkade det helt okej att dunka huvudet i takt med musiken. Jag kom snabbt fram till att jag avundades henne. Det var verkligen allt jag egentligen ville, att få vara självsäker.

Jag suckade tyst för mig själv, noga denna gången med att ingen hörde, innan jag rastlöst drog upp min mobil ur fickan. Klockan var tjugo i fyra och killarna var troligtvis långt ifrån färdiga. Jag hoppades att det bara skulle ta runt en timme som både Noel och Valter hade sagt, men befarade att det skulle ta mer tid.

I brist på saker att jag göra spelade jag det enda spelet jag hade på min mobil, hay day. Det var ett väldigt roligt spel när man väl hade tid, men det var lite knepigt och jobbigt att spela på telefonen jämfört med en surfplatta. Jag gjorde det som behövdes göra på min bondgård innan jag tittade vad båten som alltid kom, ville ha för varor.

"Spelar du hayday?"

Jag ryckte till och mötte Valters nyfikna ögon. Snabbt stängde jag ner appen och skakade på mitt huvud förnekandes. Han gick dock inte på det, för hans ansikte bröt ut i ett leende.

"Chilla, jag förstår varför. Fan, jag gjorde också det för någon månad sedan innan jag råkade radera min gård...", sa Valter och tittade sorgligt på mig.

"Vilken nivå var du på?", frågade jag medlidsamt och tittade sympatiskt på honom.

"Jag- jag tror jag var på fyrtiotvå-"

"Det är okej Valter." Jag avbröt honom och klappade honom försiktigt på axeln. Ganska snabbt utbyttes våra miner som var ledsna på låtsats ut mot stora flin. Vi båda började sedan gapskratta åt det faktum att vi två lyckades vara så fåniga.

"Herregud, jag älskar hur mycket vår humor passar ihop.", sa jag och torkade bort en ensam tår som hade letat sig fram under vårt skrattanfall.

"Ja! Jag med, det har varit så himla skönt att ha någon att skoja med förutom killarna." Valter lutade sig bak mot soffstödet och kliade sig på hakan. "Liksom det hade likaväl kunnat vara samma situation just nu, fast obekväm och inte alls rolig."