gudarna på Västerbron [n.f]

12

En stark doft av sprit och svett letade sig in i mina näsborrar. Trots att jag nästan fick kväljningar fortsatte jag följa efter personerna framför mig, medveten om att näsan snart skulle vänja sig. Dansgolvet vi gick på var fullt av liv och överallt runt omkring mig rörde sig människor i takt. Det var nästan obehagligt hur kropparna kunde pulsera i sån synk.

Jag visste inte var jag skulle men jag litade på handen som höll i min. Enda anledningen till varför jag hittills inte gått vilse var pågrund av den handen. Kropparna och mörkret hade lätt förvirrat mig, så jag var väldigt tacksam trots att jag skämdes över svettpärlorna som trängde sig fram genom min hud.

Vi kom fram till vår destination vilket var mitt ute på dansgolvet. Jag kisade och försökte få en bekräftelse av personerna framför mig att det var säkert att vi skulle stanna här. Men när jag ställde mig bredvid personen som höll min hand märkte jag att det bara var vi två.

"Var är de andra?", frågade jag och väntade på ett svar. Svaret kom inte.

"Var är de andra?", upprepade jag fast högre. Personen tittade ner på mig och böjde sig ner för att säga något i mitt öra, vilket indikerade att han hade hört.

"De gick för att ta en dricka. Nojjig?", frågade han mig retsamt med sin mörka röst. Mitt hår flög runt omkring mig som en gloria när jag skakade på det för att svara på hans påstående. Nej, jag var inte nojjig.

Jag hade fortfarande på mig den tiara jag fått av Carmelo och Victor, men halsbandet med blommor var kvar i Axels lägenhet. Det var länge sen jag tittade på klockan, men den var säkert efter midnatt och natten hade bara börjat enligt mitt sällskap. Under normala omständigheter hade jag varit dödstrött vid det här laget, men något gav mig ständigt en långsam adrenalinkick som höll mig vaken.

Jag tittade upp på den långa killen som fortfarande stod vid min sida. Han hade inte rört sig ur fläcken och verkade vänta på att jag skulle säga vad vi skulle göra. Jag knackade honom försiktigt på armen för att få hans uppmärksamhet.

"Jag vet inte riktigt vad man gör på såna här dansställen.", bekände jag för honom i hans öra. Han höjde på sina ögonbryn och tittade på mig.

"Seriöst?", sa han högt för att överrösta musiken i mitt öra.

"Ja, vadå?", svarade jag.

Han skrattade åt mig, vilket fick mig att känna mig förnedrad. Det hördes inget pågrund av ljudnivån, men jag såg hur hans axlar hulkade och hans ansikte lysa upp av världens ljusaste leende. Jag vet inte om han såg att jag putade med läpparna och gjorde en sårad min, men när jag vände mig ifrån honom och började gå iväg på skoj, tog han tag i min hand. Han halade in mig till honom som om jag vore en fisk på ett metspö, och placerade mig en halvmeter framför honom. Trots alla andra dofter kunde jag urskilja hans; lite svagt av vin och något annat som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad. Hm. Det kändes konstigt att stå såhär nära någon jag knappt kände.

"Gå inte, jag kan lära dig hur man har kul på fester.", sa han i mitt öra.

"Om du slutar reta mig för att jag inte finner det lockande att gå på fester.", kontrade jag. Jag blickade upp på honom och såg att han log det där eländiga leendet samtidigt som han talade om för mig att nejdå, inget mer retande.

Det första vi gjorde efter att jag klivit ifrån hans grepp om mina axlar, var att styra våra steg mot baren där all sprit fanns. Inombords himlade jag med ögonen åt det här med att alkohol var så himla viktigt när man festade, men trots min tankegång fortsatte jag följa efter killen framför mig. Han skulle visa mig hur man festade, med och utan alkohol.