gudarna på Västerbron [n.f]

38

Hela världen skakade. Jag var övertygad om att när som helst skulle marken under mina fötter brista, så starkt var det. Över himlavalvet tävlade blixtar om vilka som skulle lysa upp himmeln mest och klarast och efter dem tävlade ljudet. Dunder efter dunder. Styrkan i ljudet fick min hörsel att sakta lägga av och gradvis ersättas av ett pip.

Jag tittade mig omkring. Jag kände igen mig, men jag visste inte var jag var. En bro stod jag på iallafall, den saken var säker. Med gråa broräcken placerade på vardera sida och en stor asfalterad väg i mitten. Bron sträckte sig långt bort in i mörkret, och när jag kollade bak såg jag att det var likadant även där. Oändligt lång.

Ännu en blixt skar igenom himmeln och plötsligt kom en känsla av obehag krypandes. Utan att vilja började mina fötter röra på sig, dansa mot mörkret som varade i brons ena ände. De var som att de visste något jag inte visste. Blixtarna blev allt tätare ju längre bort från mitten jag kom och tillslut var mitt dunkande hjärta allt jag kunde känna. Allt annat tonade bort. Det fortsatte blixtra och åska, men det enda jag kunde höra var det genomträngande ljudet av ett långdraget och högljutt pip, som om jag hade tinnitus.

Plötsligt stannade mina fötter.

Jag tittade mig omkring. Var jag framme? Var hade mina fötter dansat till för plats på bron egentligen? Det dröjde exakt tre klyvningar av blixten på himmeln innan jag märkte att jag inte var själv i nattmörkret. En gestalt jag fick känslan av att jag hade sett förut stod en bit bort. Känslan av igenkänning var påtaglig, men något var på tok. Min kropp hade inga positiva minnen från den här gestalten.

Jag kände hur kallsvetten började klibba fast min tröja mot min rygg när jag såg att gestalten log kusligt mot någon. Mig. Utan att bryta vår ögonkontakt kom gestalten närmre.  Avståndet mellan oss minskade först gradvis, men ju tätare blixtarna blev desto snabbare närmade sig den. Ringandet i mina öron var öronbedövande.

"Vem är du?", försökte jag skrika. Gestalten var bara någon meter ifrån och la huvudet på sned, utan att svara. Och även om jag hade fått ett svar tillbaka hade jag knappast kunnat höra det.

Vi var bara en armlängd ifrån varandra, gestalten och jag. På grund av att den bar någon slags kapuschong kunde jag inte urskilja ansiktet mer än munnen, och en trötthet jag inte visste varifrån den kom uppstod ju längre jag försökte spänna blicken i figuren. Jag var rädd. Jag hade ingen aning om varför, men något med den här gestalten och dess familjaritet fick blodet inom mig att bli kyligt.

Hjälplöst såg jag på hur gestalten sträckte ut sina armar mot mig, som om den tänkte omfamna mig. Hela min kropp skakade av fasa. Jag var en kanin, fast i en bur tillsammans med en räv som var hungrig. Och så fort de iskalla armarna drog in mig i en kram störtade vi ner tillsammans i avgrunden som skapades i bron, ett svart hål av ingenting. Ovanför mig slutade blixtarna att dansa och jag fasade för vad som skulle hända när vi slog i botten.

Jag vaknade innan jag hann slå i.

Med ett hjärta som höll på att skena iväg satte jag mig spikrakt upp i sängen, svettig och med korta andetag.  En dröm, intalade jag mig själv. Det var bara en dröm jag drömt innan och det var därför den kändes så bekant.

Jag kastade en blick åt sidan. Noel sov fortfarande. Vilket var tur, för klockan på min mobil visade tidigt på morgonen och vi hade gått och lagt oss väldigt sent på natten. Vi behövde båda sömn. Men nu kunde jag inte somna om. Det var lönlöst att ens försöka, min kropp var visserligen trött men hjärnan var klarvaken.

"Jag är ganska säker på att jag är kär i dig.",  hade Noel sagt med menande blick. Orden ekade fortfarande i mitt huvud, fyllde fortfarande mitt bröst med värme. De få bitar jag kunde minnas av min mardröm suddades sakta ut och ersattes av honom. Jag vred på mig så att jag kunde se på hans sovande ansikte . Han låg med halva munnen öppen och andades djupt. För varje utandning fladdrade ögonlocken svagt till.