gudarna på Västerbron [n.f]

30

Glaset Peter höjde åt oss glittrade till svagt i taklampornas ljus. Innehållet bestod av en rödaktig vätska och barnförbjudna ingredienser. Han hade ett leende på läpparna, ett leende som stannade kvar även när han hade svept ner en klunk av glasets vätska i sin hals. Jag tittade runt på alla andra som också satt och log. Det skulle vara en underskattning att säga att alla var glada.

Vi satt i hotellets resturang och åt lunch. En liten klocka som hängde på väggen bakom personen som satt framför mig visade upp att det hade gått på pricken två timmar sedan vi vann semifinalen mot Linköping och därmed blev D20 finalister. Tre två till oss. Och jag hade gjort ett av de tre målen, Tyra hade gjort de två andra. Peter hade gång på gång efter matchens slut påmint mig om hur duktig jag hade varit, trots att jag bara hade spelat mindre än tio minuter, och att jag säkert hade bidragit till minst ett mål till om jag hade fått vara kvar. Jag log mot honom varje gång han sa det och sa "visst", men just nu kändes det som att mitt mål var en turträff. Det delade jag dock inte med mig av till mina lagkamrater som så glatt åt utav den goda maten och ivrigt diskuterade nästa match. För det var ju så att finalen skulle avgöras redan imorgon, på eftermiddagen. Vilket innebar att jag hade väldigt, väldigt små chanser att få spela pågrund av min hjärnskakning. Men det hade däremot Peter inte nämnt någonting om, trots att jag kunde märka att han tittade lite bekymrat på mig varje gång som han berömde mig för min insats.

Jag tog en tugga av maten som låg framför mig på tallriken och svalde per automatik. Den veganska rätten bestod av någon slags tofu med nudlar och grönsaker. Det var inte äckligt, det närmsta man kunde komma sanningen var snarare att det var svårt att påstå att det var gott. Mittemot mig satt Märtha och petade lite i sin mat. Då och då sneglade hon försiktigt åt något annat håll, men det var sällan våra blickar möttes. Det var nästan som om hon ville undvika mig. Jag hade försökt fråga henne innan när vi var på väg tillbaka till hotellet om vad hon hade gjort ute på isen och när hon hade fått spela, men då hade hon svarat på ett sätt som tydligt indikerade på att hon inte ville prata. Visst, hade jag tänkt. Om du inte ens vill prata med mig om dig själv så ska jag inte säga något mer. Och det hade jag inte gjort heller, inte ens nu under lunchen. Jag förstod verkligen inte vad det var som hade flugit åt henne. Det borde vara tvärtom! Jag var den som inte ens hade fått spela klart matchen på grund av en hjärnskakning, men hon var den som gick runt och surade över Gud vet vad.

Eftersom vi hade ett, förhoppningsvis, tillfälligt konversationsstopp hade jag därför mest pratat med Frida efter vinsten. Trots min huvudvärk hade jag frågat ut henne om precis allt som hade hänt efter att jag gått av isen. Hennes uppmålning av alla scenarion var detaljrika, nästan lite för detaljrika. Men jag hejdade inte henne eftersom jag förstod att hon pratade i ren iver. Vi hade därför haft så mycket att prata om att jag nästan hade lyckats få henne att glömma mitt lilla möte med Noel Flike. Såklart var det bara nästan. När vi var själva på väg upp i hissen till vårt hotellrum tog hon tillfället i akt.

"Så...", sa hon och lutade sig bak mot hissens metallräcke. Hennes blick var mycket nöjd, och jag fattade att det för första gången i eftermiddag inte var på grund av vinsten mot Linköping. Hjälp. Jag svalde nervöst en klump i min hals och log lite oförstående mot henne.

"Så?", frågade jag.

Frida la huvudet på sned. Hon visste att jag visste vad hon syftade på. "Noel från hov1? Det hade jag aldrig trott. Inget illa menat..."

Jag studerade mina nagelband. Hur lång tid kunde det ta att åka hiss tre våningar? "Ingen fara.", mumlade jag till henne och öppnade min mun för att fortsätta och försvara mig själv.

Trots att jag inte visste vad det var jag mer hade tänkt säga till Frida, blev jag mer än lättad när hissen stannade upp på rätt våning och öppnade sina dörrar med ett pling. Jag hade en känsla av när jag snabbt smet ut från den rörande metallådan att Frida visste mer om vad det var som hände än jag. Och det var inte ett gott tecken. Vi gick tillsammans den lilla biten till rummet i tystnad, en tystnad som jag inte bröt för ens dörren hade slagit igen bakom oss. Märtha hade som tur var inte kommit tillbaka hit än, vilket gjorde så att det kändes någorlunda lättare att prata om ämnet.