gudarna på Västerbron [n.f]

36

"Mamma!", ropade jag och stack ut huvudet utanför toalettdörren. "Var har vi alla våtservetterna?"

"De ska stå i städskåpet!", ropade hon tillbaka från nedervåningen. Jag vände mig om och gick till badrummets hörn där vårt städskåp stod. Efter en stunds letande hittade jag det jag sökte, och stängde triumferande skåpets dörr innan jag skuttade tillbaka till mitt rum med våtservetterna i högsta hugg.

Jag kastade paketet på min säng och gick fram till mitt skrivbord för att hämta föremålet jag skulle rengöra. Det kändes kallt i mina varma händer. Försiktigt satte jag mig ned på min bäddade säng och sträckte mig efter våtservetterna. På paketet stod det att servetterna var perfekta till att rengöra kladdiga händer, men jag chansade på att de funkade lika bra till det jag skulle använda dem till. De luktade iallafall rent och jag tvivlade på att de kunde göra någon större skada.

Sakta och lite tveksamt gnuggade jag med servetten på toppen av det kalla föremålet. Först hände inget, men efter att ha prövat att gnugga några gånger till lite hårdare, blekte avtrycken efter händer och fingrar sakta bort. Det var ingen större yta att rengöra, men jag ville ändå få bort det lilla smuts som hade dykt upp de senaste månaderna. Plus att det var en avkopplande syssla. Bara sitta och gnola lite för sig själv samtidigt som man gjorde något rent.

Egentligen borde jag plugga. Det började dra ihop sig för slutprov och för oss som snart skulle ta studenten var det vår sista chans att få de betyg vi ville ha. Eller bara få ett simpelt, men värdefullt, godkänt. Men jag hade redan spenderat nästan hela min vecka, och förra, på att läsa in olika formler inom fysiken och räkna en massa tal. Newton hit och mbar dit. Det blev rätt så tråkigt efter ett tag. Dessutom hade jag egentligen också en rad andra saker att göra. Träna ishockey, planera inför studenten och planera livet efter studenten. Det sistnämnda var något som fyllde mig med ganska mycket obehag.

Men, istället för att göra något av det jag borde göra, gjorde jag rent min medalj. Kylan av den i mina händer kändes fortfarande, men den värmdes sakta upp. När jag hade haft den på flyget hem från Stockholm den där dagen för tre månader sedan hade den inte fått chansen att svalna av och bli riktigt kall, så som bara metall kunde bli. Jag hade konstant varit i kontakt med den. Mellan mina fingrar, mellan mina handflator, innanför tröjan mot huden och bitandes på den. Då hade det varit en levande påminnelse om det som hade hänt och det jag aldrig skulle glömma.

Målet som avgjorde matchen var det Emma och Tyra tillsammans hade lyckats skjuta in. Med bara några få minuter kvar och så stilrent hade de förverkligat det laget gemensamt hade slitit för det senaste året. Det närmsta vi kunde komma ett SM-guld- seger i D20. En kortfattad version av det som hade hänt efteråt var allt jag kunde minnas, för på något sätt så hade allting flutit ihop ju mer jag tänkt tillbaka på händelsen. Men det var så det var med minnen. Ju mer man använde dem, desto mer drömliknande blev de.

Efter segern hade vi fått glittrande konfettiregn på oss och alla spelarna hade tillsammans åkt ut på isen för att krama om varandra. Inkluderat mig själv. Utan att tänka igenom det hade jag navigerat mig neråt bland alla sittplatser och tjoande människor och hoppat ut på isen genom närmsta öppning. Min och Fridas blick hade mötts, och det var allt som räckte för att jag också skulle få svepas med i firandet på mina gympaskor.

Scenen bröts av av att vi samlades i omklädningsrummet. Svettiga och trötta, men överlyckliga, hade vi suttit på bänkarna och lyssnat på våra tränare prata om vår insats, innan vi hade lagt oss i en stor, kramande hög på golvet. Just då hade inget av allt det som hänt spelat någon roll. Jag hade inte tänkt på hur Märtha hade sårat mig gång på gång och att jag låtit henne komma undan. Jag hade nästan svävat på moln, så lycklig var jag. Det hjälpte inte heller att Noel på något skumt sätt fått reda på att vi hade vunnit och bestämt sig för att skicka ett MMS där han såg överdrivet glad ut. Hans ansiktsuttryck kunde bokstavlig talat likställas med en glad golden retriever valp. I meddelandet under bilden hade han bara skrivit grattis följt av en rad olika glada emojis, vilket hade fått mig att rodna lätt då ett litet gult hjärta var inkluderat på slutet.