gudarna på Västerbron [n.f]

14

"Helvete, helvete!"

"Chilla Noel, vi hinner men du måste sluta springa ifrån mig."

"Snälla Ester spring snabbareee."

"Jag springer legit så fort jag kan utan att riskera mitt liv."

"Du riskerar ditt liv när du använder ordet 'legit'."

"Ha ha..."

Svett klibbade fast min tröja mot min hud. Jag var svettig pågrund av att ha sprungit över halva gamla stan till parkeringshuset, på vägen hade jag dessutom flåsat fram en massa svordomar och förbarmade både mig och Noel för att vi var sådana tidsoptimister. Klockan var tio i tre och Noel skulle på det där superviktiga mötet om tio minuter. Han var fortfarande inte fullt nykter, vilket jag hade varit tvungen att övertala honom att han inte var, och det innebar att jag var tvungen att köra bilen, något jag inte direkt såg fram emot om han skulle hetsa mig.

Vi sprang stånkandes in i parkeringshuset och fram till hans lilla Citroën som jag börjat älska. Noel låste snabbt upp bilen genom att klicka på en knapp, innan han kastade nyckelknippan till mig som jag snyggt fångade. Bara några sekunder senare var vi ute och körde med riktning mot Universal Music.

"Fan, vilken stress alltså.", sa Noel och trummade med fingrarna på sin mobil, märkbart lättad över att åtminstone vara påväg. 

"Ja verkligen." Jag skrattade vid minnet av Noel som panikslaget insåg att vi med stor sannolikhet skulle bli sena till mötet. "Du skulle sett din min innan, tror aldrig jag sett någon byta ansiktsuttryck, eller humör för den delen, så snabbt."

Jag kastade ett getöga på honom och såg att han log.

"Vadå, jag gillar att passa tider.", svarade han bara. Det fick mig att skaka på huvudet och le för mig själv, eftersom det påminde mig om hur jag själv kunde vara ibland. Jag och Noel kanske inte var så olika ändå.

Liksom på vägen till gamla stan gav mig Noel instruktioner om hur jag skulle köra för att komma till Universal. Till min förvåning insåg jag att det bara låg några minuters bilkörning bort.

"Varför blev du så stressad om det nu låg såhär nära?", sa jag när vi väl hade parkerat och kollade på Noel. Han spanade ut över parkeringen för att se om han kunde få syn på sina polare, innan han vände sig mot mig.

"Trafiken hade kunnat vara värre och sen är faktiskt klockan... Prick tre- fan jag måste in!" Stressat knäppte han upp sitt säkerhetsbälte och hoppade ut ur bilen.

"Ska jag vänta här?", frågade jag innan han hann stänga dörren efter sig. Noel övervägde något för bråkdelen av en sekund innan han sa åt mig att vänta här. Jaha, tänkte jag.

Ljudet av när Noel smällde igen bildörren och stressat sprang in mot Universals byggnad med sina långa ben, fick mig att inse att jag var ensam. Det var på ett sätt skönt men samtidigt kände jag att det var kul att vara i Noels närhet. Bara av att ha umgåtts idag så känns det redan som att vi skulle kunna klassa vår relation som vänner, eller åtminstone nära bekanta. Vi hade snackat om ganska mycket idag, kanske inte världens djupaste samtalsämnen men ändå så pass djupt att vi hade lärt känna varandra någorlunda.

Jag hade fått lära mig att han hade en relativt stor familj. Han bodde själv i en lägenhet på Södermalm och gillade att skriva texter av alla olika slag. Låttexter, anteckningar eller rent av en text till något inlägg på hans sociala medier. Noel hade i sin tur frågat ut mig om hur det var att bo i Luleå och saker jag ville uppnå med livet.

Jag väntade i några minuter på att Noel skulle ge mig någon vink på något sätt om vad exakt jag skulle vänta på. Ganska snabbt tröttnade jag dock och tog upp min mobil för att hålla mig uppdaterad med omvärlden. På instagram hade några av mina vänner lagt ut bilder på diverse saker, majoriteten selfies, och jag lämnade en like på vardera innan jag scrollade vidare. När jag hade bestämt mig för att det fick räcka med instagram gick jag in på sms för att se vilka som hade skickat.