gudarna på Västerbron [n.f]

7

Panik strömmade över mig när jag fick se Noels gravallvarliga ansikte.

"Shit alltså förlåt, helvete...", sa jag och la snabbt tillbaka skivorna på sin plats. Mina kinder hade blivit tre gånger rödare än vad de brukade vara, troligtvis pågrund av att mitt hjärta som pumpade runt en massa blod.

Jag vände mig om från byrån och gick skamset mot Noel, men blev stoppad precis när jag skulle gå ut.

Han tog tag i min handled och tittade mig djupt in i ögonen; det var nästan så att jag blev lite rädd av hans isblåa blick.

"Du, det är lugnt okej? Men vi kanske borde gå ut härifrån.", sa han och jag såg nog jätterädd ut för han väntade på att jag skulle svara. Han hade fortfarande ett stadigt tag om min handled och ett svagt leende på läpparna. Vänta lite, varför log han?

"Det var inte meningen, eller jo men du fattar vad jag menar, förlåt alltså!", stammade jag fram och tittade ner. Han släppte min handled och jag tittade upp från golvet för att läsa av hans ansikte. Han såg inte sur ut eftersom han log lite smått men det fanns något annat där. Något jag inte riktigt kunde tyda.

"Jag tror inte direkt Axel bryr sig, så du behöver inte säga förlåt. Bara, försök låta bli att klampa in i folks sovrum. Okej?", sa han. Jag nickade och bet mig i läppen för att hindra de tårar av skam som höll på att tränga sig fram. Det här var så pinsamt.

"Vad gjorde du här inne?", frågade han mig nyfiket. Han stod fortfarande kvar i dörröppningen så jag kunde inte direkt flytta mig ut från rummet och undvika frågan.

Jag suckade. "Jag vet inte riktigt, jag bara tyckte det var så fint här och ville kolla runt lite."

"Har du hunnit med balkongen?", frågade Noel.

"Näej..?", sa jag tveksamt och tittade på honom misstänksamt.

"Vänta här.", sa han bara och innan jag hann protestera med att jag inte borde vara i Axels rum, så försvann han in i vardagsrummet.

Någon minut senare kom han tillbaka med två av påsarna från McDonalds. Jag tittade förvånat på honom samtidigt som han öppnade balkongdörren.

"Kommer du eller?", jag nickade snopet och lämnade dörröppningen för att gå ut på balkongen. Mina strumpor blev genast blöta när jag klev ner på balkongens golv och Noel, som stod framför mig, tittade besviket runt omkring sig.

"Fan, trodde man kunde sitta här..", sa han och kollade besviket på mig.

"I januari?", frågade jag och kände hur mitt ansikte sprack upp i ett litet leende. Ärligt talat så var det säkert fem grader, det hade snöat för bara någon dag sedan och Axel hade inga utemöbler. Eller så hade han bara inte tagit fram dem. Att Noel då hade tänkt sig att vi skulle sitta här ute och tja, äta, fick mig att le.

"Man kunde ju iallafall hoppas att det var fint väder.", sa Noel och när vi hade konstaterat att det inte gick att sitta ute på Axels balkong gick vi tillbaka in igen.

När vi kom tillbaka till köket hade Ludwig nästan ätit upp alla sina pommes och Dante, Axel och Valter hade en hetsig diskussion om något. När de märkte att jag och Noel hade kommit tillbaka avbröt de dock sin konversation. Jag kände mig fortfarande skamsen över att ha gått in i Axels rum utan tillstånd, men jag kunde inte hjälpa att hans lägenhet var så spännande.

"Försöker du kidnappa vår gäst Noel?", frågade Valter och tittade lurigt på oss. Jag kastade en blick på Noel, som himlade med ögonen åt Valter, innan han räckte över mig min påse med mat. Det hade gått ungefär tjugo minuter sedan vi fått den, så när jag öppnade påsen var maten ganska kall.