gudarna på Västerbron [n.f]

11

Kvällen flöt på i ett jäktande tempo. Plötsligt var klockan mycket över middagstid, och vi hade fortfarande inte ätit något sedan lunch. Vilket både märktes och hördes.

"Men när jag ber dig att ta om ackorden syftar ju jag på de du nyss tog, inte hela jävla låten." Dante nöp sig irriterat ovanför näsan.

"Men mannen chilla, du behöver inte vara så otrevlig!", sa Ludwig i Axels försvar.

"Jag var inte otrevlig, jag försöker bara få oss att komma någonvart. Till skillnad från vissa andra.", svarade Dante tillbaka. Han gick fram och tillbaka till rummet och ignorerade den vassa blick han fick ifrån Noel som kunde tolkas "lägg av".

Ludwig fattade vinken utav Dantes ord och reste sig upp ifrån soffan där han satt. Jag vet inte riktigt om jag skulle bli förvånad ifall ett nytt bråk bröt ut mellan Dante och Ludwig, ärlig talat. Båda var trötta och slitna efter en lång dag och jag kunde bara föreställa mig hur hungrig Ludwig var. Men innan Ludwig hann käfta emot sin vän, reste sig Noel snabbt för att gå emellan. Han viskade något i Ludwigs öra, och fick efter några sekunder en motvillig nickning följt utav himmel med ögonen.

Lika snabbt som bråket hade trappats upp försvann det och det räckte med ett litet leende från Ludwig till Dante för att de skulle återförenas i ett handslag.

"Nu tycker jag vi drar jävligt långt härifrån och äter.", sa han och inväntade inget svar utan gick direkt ut ur rummet. Det sista jag hann se innan han försvann var att han drog upp mobilen ur sin ficka, troligtvis för att ringa Valter. Vi andra följde efter i en rad med Axel sist, som stängde av strömmen till rummet genom att trycka på en knapp som satt vid dörren.

"Var ska vi äta idag då?", frågade jag nyfiket när vi gick ut ur lägenheten. Utanför stod Ludwig som scrollade på sin telefon.

"Vi hade tänkt ha middag med en liten större del utav vårt team hemma hos Axel, så att du får träffa lite annat folk.", svarade Dante.

"Okej, vad trevligt!", sa jag och förbannade mig själv i huvudet för att jag lät så artig. Dante verkade dock inte märka något, för när jag tittade på honom stod han och såg väldigt tankspridd ut. Ganska snabbt förstod jag att det var för att han längtade efter att ta fram en cigarett - hans fingrar trummade längtansfull på ett fyrkantigt paket i hans bakficka. Valter hade nog sagt till honom att undvika röka, alltså vad snällt att han gjorde det för min skull. Jag skämdes nästan över att jag skulle vara så besvärlig.

Med en tut körde Valter in framför oss och väckte upp mig ur min
tankar.

"Vill du sitta fram Ester?", frågade Noel mig. Jag kisade upp mot honom och log ett tveksamt leende.

"Får jag det?", sa jag. Hans ansikte lystes upp av ett leende.

"Klart du får.", sa han och drog bak några hårlockar bakom sina öron. Han hade en svart Chanel-mössa på sig och en denimjacka ovanpå sin hoodie. Det kändes som en väldigt passande stil för Noels gängliga figur.

Jag hoppade in där fram hos Valter och kände så fort jag satt mig hur skönt det var att slippa trängas. (Återigen, tack Noel.) Valter och jag hälsade på varandra genom att utbyta leenden och säga hej.

"Har du haft det bra?", frågade han samtidigt som killarna där bak knäppte sina bälten. Jag gjorde samma sak.

"Ja, absolut. Du då?" Jag ställde frågan tillbaka.

"Det har varit bra, tackar som frågar." Plötsligt blev han tyst. Han kastade en blick bak innan han lutade sig fram för att viska i mitt öra. Hans röst kittlade mig vilket fick mig att rycka till lite.