gudarna på Västerbron [n.f]

23

"Bandet Hov1 var det jag var med."

Ärlig talat visste jag inte ens om Märtha visste vilka de var. Vi pratade aldrig direkt om svenska kändisar. Visst, någon gång hade hon väl säkert hört namnet Hov1 i något sammanhang, men inte direkt snackat om dem. Men när jag såg hur Märtha först tittade på mig som om jag nyss sagt ett april skämt och verkligen inte trodde på mig, fattade jag att hon visste precis hur stora och vilka de var.

"Ha, ha Ester.", sa hon. "Men seriöst, vilka var du med?"

"Jag sa nyss det, gruppen Hov1. Som i det kungliga hovet, fast minus et och istället en etta på slutet." Jag uttalade orden långsamt och tittade henne allvarligt i ögonen för att få henne att förstå att denna gången skämtade jag inte. Märthas flin i ansiktet suddades sakta ut och byttes ut mot en gapande min när hon fattade.

"Du- du skojar? Ester, vad fuck...", sa hon och darrade på rösten. Sakta sjönk hon ner på omklädningsrummets träbänk och tittade chockat på mig. Jag satte mig ner bredvid henne. Det kändes som att jag borde vara orolig över hur hon reagerade, det såg ut som att jag nyss hade gett henne ett hemskt besked. Typ att jag skulle flytta ifrån Luleå, eller att någon i hennes släkt hade dött.

"Hur i hela friden,", hon höjde rösten för varje ord hon sa, "träffar någon Hov1?! Bara sådär? Är det här en dröm, drömmer jag?"

Märtha drog handen genom håret innan hon hastigt la sin arm framför mitt ansikte och kollade sammanbitet på mig.

"Nyp mig.", sa hon. Jag tittade på henne.

"Nej varf-", började jag men blev avbruten.

"Nyp mig."

"Jag tänker inte-"

"Nyp mig!", sa hon högt och bara för att undvika att få alla möjliga sorters hörselskador nöp jag hennes framsträckta arm. Hårt. Med tungan mot tänderna och blöta ögon ryckte hon ifrån sig sin arm och gned sig försiktigt på området som nu hade antagit en rödrosa färg.

"Du träffade alltså dem på riktigt?", frågade hon efter några sekunders tystnad. Jag nickade sakta.

"Hur var det? Blev ni kompisar? Kommer ni träffas igen?", sa Märtha med ett exalterat tonläge och tittade nyfiket på mig. Hon verkade ha glömt bort att jag nyss nöp henne så hårt att hon fick tårar i ögonen. Just nu låg allt fokus på mig och det faktum att hon trodde att jag hade blivit superbästis med Hov1s medlemmar, vilket jag såklart inte hade.

"Nej jag tror inte vi kommer träffas igen.", svarade jag henne och kände hur det högg till någonstans inom mig. Antingen i magen eller bröstkorgen. Jag ignorerade den lilla smärtan som dök upp. "Och jag vet inte riktigt om jag skulle vilja våga påstå att vi är kompisar..."

Jag och Märtha fortsatte konversationen samtidigt som vi snabbt bytte om, innan vi tog oss igenom labyrinten i arenan för att komma till utgången. Hon hade många frågor till en början, men sen verkade hon tappa intresset lite. Och jag förstod varför. Hon kunde inte släppa matchen vi skulle spela till helgen ur sina tankar. Delvis därför bestämde jag mig för att inte bry mig om att vi bytte samtalsämne när vi gick mot bussen som låg lite utanför arenans område, men också för att jag redan innan hade bestämt mig för att jag inte skulle berätta så mycket. Jag ville helt enkelt inte, och det kanske var dåligt gjort av mig som vän. Men på något sätt ville inte orden som jag använde i huvudet för att beskriva Noel Flike lämna min tunga. Den var som fastlåst.