gudarna på Västerbron [n.f]

21

"Kommer du eller?" August petade till mig i sidan innan han reste på sig. Jag nickade sakta, och slet min frånvarande blick ifrån bussens smutsiga fönster.

Långsamt reste jag på mig från sätet vilket fick August att sucka högljutt utav irritation. Han ville att jag skulle skynda mig. Jag ignorerade honom och klev ut ur bussen och ner på den snötäckta asfalten utanför skolan. Bussens dörrar stängdes bakom oss innan den körde iväg. I några sekunder var det som att alla år av att ha varit tillsammans kom i kapp oss, när vi stod där vid busshållsplatsen. Det kändes som att vi diskuterade med varandra utan att behöva säga något. Om vad visste jag inte riktigt, kanske strömmen av elever som alla var påväg mot samma håll eller var vi båda skulle härnäst. Till och med samtidigt insåg vi att vi hade frusit fast där på marken; August skakade snabbt på huvudet och jag blinkade långsamt.

"Ses hemma.", sa jag till honom efter att ha kommit tillbaka från det drömlika läget vi hade fastnat i.

"Japp, ses.", svarade han innan vi skiljdes åt.

Jag styrde mina steg mot skolans entré. Klockan var runt tjugo över åtta, idag hade vi fått en liten sovmorgon eftersom vi hade haft lov, men trots det var det ganska många elever som strömmade mot entrén. Jag antog att det inte bara var vi som började sent idag då, med tanke på att August hade åkt samma buss som mig. Försiktigt klev jag upp för de tre trappstegen som ledde upp till skolans stora dörrar. Ovanför dörrarna var skolans namn ingraverat i den ljusbruna tegelstenen. Pascal gymnasiet. Lustigt namn egentligen, om man inte visste vad det stod för och vilka linjer skolan hade. Eftersom linjerna alla var naturinriktade, hade någon kläckt den ytterst briljanta idén att skolan kunde döpas efter en känd fysiker. Blaise Pascal, fransk man mest känd för hans enhet Pascal som var ett mått för tryck fick den äran.

Jag höll dörren öppen efter mig och nickade lite stelt mot personen som hade gått bakom mig. Introverten inom mig avskydde att vara tillbaka här. I ett försök att dra ut på tiden tills min första lektion började, vilket var mentorstid, skred jag sakta fram i korridoren med riktningen mot mitt skåp. Eleverna runt omkring mig verkade inte direkt lägga någon större vikt vid min närvaro, men trots det kände jag mig utstirrad.

När jag hade kommit fram till mitt lilla, blåa skåp längst bort i korridoren låste jag upp hänglåset och hängde av min väska i det. Idag hade jag som tur var träning, som jag hade längtat. Enda nackdelen var att jag var tvungen att släpa runt på mina träningssaker, då jag skulle till rinken direkt efter skolan. Därför var det lite knöligt att få in min väska i skåpet då den var i princip i samma storlek, men efter någon minut av trixande fick jag till det. Nöjt slog jag igen skåpet, låste det och gick iväg mot skolans övervåning. Den lilla tid jag hade ägnat vid mitt skåp syntes- nästan alla elever hade försvunnit in i sina klassrum. Lite oroad kollade klockan för att se så att jag inte var sen och när jag såg att klockan visade tre minuter i halv nio åkte mitt hjärta nästan upp i halsgropen. Jag som hade gått runt och trott att jag hade gott om tid! Nu skulle jag bli sen och därmed skämma ut mig framför min klass.

Lätt panikslagen skyndade jag mig uppför de, vad som kändes som, oändligt långa trapporna innan jag slog upp dörren och kom ut på övervåningen. Längst bort hann jag se en lång, brun hästsvans försvinna in i ett utav klassrummen.

"Tyra...", mumlade jag tyst för mig själv och småsprang genom korridoren för att följa efter Tyra, min klasskamrat.

Dörren stod fortfarande öppen som tur var, och när jag kom in fanns det platser nära dörren lediga. Bingo. Jag slog mig ned vid en av platserna och blickade ut i klassrummet. Trötta ungdomar satt antingen tysta på sina platser och passade på att napa, eller så delade de hetsiga viskningar mellan varandra. Framme vid katedern satt vår mentor Klara och skrev på något papper. Bredvid henne visade rummets analoga klocka halv nio. Jag hade hunnit. Lättad lutade jag mig tillbaka mot trästolens rygg och väntade på att Klara skulle ta till orda.