gudarna på Västerbron [n.f]

40

OBS! Vet ej om det "behövs", men kommer lägga ut en triggervarning mitt i kapitlet. Hoppa över den delen om ni känner att ni ej klarar av att läsa, vill verkligen inte att någon ska må dåligt. Kram på er. <3

Det första som gav mig en ledtråd om var jag var när jag sakta lät mina ögonlock fladdra till, var synen av taket. Det var ett vanligt trätak, med en balk lite här och var utplacerade som ett linjärt mönster. Kanske inte något som sa så mycket, men mitt hjärta fladdrade till lite. Det kände igen sig.

De första sekunderna som jag bara låg kvar där jag låg, stirrade jag upp i detta familjära tak och försökte placera in det i ett sammanhang. Fragment av minnen flöt förbi i en hastig fart men inget kändes rätt. Hur hade jag ens hamnat här, om här inte var hemma? Jag svalde hårt. Det var mörkt, och jag insåg en sak. Jag minns inget från det som hade hänt igår.

Det var inte på det viset som när man vaknade och inte kände igen sig de första sekunderna och hjärtat rusade iväg, nej. För visst kände jag igen mig. Men jag kunde inte minnas hur jag hade hamnat här och vad det var jag hade gjort igår. Kallsvetten bröt genast fram under min hud och den där hemtrevliga känslan jag hade haft i kroppen var bortblåst.

Jag gned min hand mot min panna. Den kändes varm och svettig, en kontrast mot min kyliga hand. När jag drog undan den kisade jag skeptiskt med ögonen. Min hand rörde sig efter att jag ville det, den verkade liksom inte riktigt hänga med.

"Hmpf.", mumlade jag och lät min hand trilla ner på täcket som låg omkring min kropp.

En lång stund låg jag bara kvar och stirrade blankt ut i luften. Rädslan inom mig härjade helt fritt och ville hela tiden påtala om att något var mycket, mycket fel. Inte bara min hand som verkade reagera långsamt på min hjärnas kommandon, eller den svarta väggen som vägrade låta mig få en insikt i vad det var som hade lett upp till min nuvarande situation. Nej, det som rädslan ville påtala vågade jag knappt tänka på. Jag var livrädd för svaret på frågan varför min kropp kändes avdomnad och varför en smärta högg tag i mina ljumskar så fort jag vred på mig.

Men trots att jag var rädd var jag beslutsam. Jag kunde inte ligga kvar där jag nu låg och maktlöst vänta på något tecken av något slag. Med en viss ansträngning lyckades jag dra undan mina ben så att jag hamnade i en sittande position. Kallsvettandes och darrande studerade jag rummet samtidigt som mina lungor flämtade efter luft.

Till en början tonade den hemtrevliga känslan ut. Ljuset som flödade in från ett fönstret fick objekten att byta skepnad och skapade en annan slags kontrast. Men allt som krävdes var en blick på bilderna som hängde ovanför sängen jag satt på för att pusselbitarna skulle falla på plats. Lättnaden forsade över mig och dämpade alla mina andra oroskänslor för en kort stund. Ögonblicket av plötslig förståelse resulterade i att jag hastigt ställde mig upp för att springa ut ur rummet och hälsa på hemmets ägare.

Riktigt så långt hann jag aldrig.

Innan jag hann ta de få steg som krävdes för att öppna dörren gav mina ben vika. Det lilla lättade leendet jag hade haft på läpparna skingrades och istället gav jag ifrån mig ett hjälplöst rop när jag slog i det hårda trägolvet. Smärtan som blossade upp på stället där jag hade tagit emot mig, mitt vänstra knä, kändes avtrubbad.

Jag gnisslade ilsket med tänderna, och kände hur tårarna började krypa fram längs mina kinder och droppa ner på golvet som mitt ansikte låg mot. Allt kändes så idiotiskt. Jag, som spenderade mer än tolv timmar på isen varje vecka, kunde knappt röra på mig eller minnas saker. En flyktig idé dök upp i mitt huvud om att allt bara var en mardröm. Att om jag bara vaknade skulle det visa sig vara bra, jag skulle vara på rätt plats och minnas precis allt. Men den var nästan lika dum som jag kände mig.