gudarna på Västerbron [n.f]

18

Jag visste inte riktigt hur det kunde hända under nattens gång, men såklart hände det. Ibland skulle verkligen allting vara som i en film, drömlikt och klyschigt. Bortsett från att det här var verkligheten, och jag inte hade någon som helst huvudroll ens i mitt egna liv.

När solens första strålar träffade rummet blev mitt sovande jag plötsligt väldigt medveten om hur ljuset skiftade i rummet och framför mina stängda ögonlock. Först ignorerade jag det, för lat för att orka bry mig. Men tillslut hade jag vaknat upp så pass mycket så att det inte längre gick att somna om, hur mycket jag än försökte. Sakta och sömnigt slog jag upp ögonen. Först kände jag mig förvirrad kring var jag var, men när jag kom på att jag hade somnat här i soffan hos Valter med Noel föregående kväll lugnade jag ner mig. Noel. Mina ögon vandrade från taket och ner på kroppen som låg bredvid mig.

Eller ja, nästan på mig.

Våra näsor var bara några centimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hur han andades i en slags rytm. Varje gång han andades ut genom näsan kittlade den varma luften mig i ansiktet. Min blick vilade på hans ansikte ett tag.

Det var skönt att bara ligga där lite sömnig och iaktta honom. Inga stela situationer som kunde uppstå, inga undanflykter med leenden. Noel bara låg där och var i sitt sköraste och mest sårbara tillstånd, men samtidigt kanske det finaste. Jag kunde inte hjälpa att undgå tycka att människor som sov var vackra.

Efter att ha iakttagit honom i några minuter mumlade han något ohörbart- hans läppar särades och ögonbrynen drogs ihop. Ett ofrivilligt litet leende planterades på mina läppar, som jag snabbt försökte få bort. Det var bara konstigt det jag höll på med egentligen. Vi hade knappt lärt känna varandra och ändå låg jag här och iakttog honom som om jag vore kär eller något, vilket jag verkligen inte var.

Jag lutade mitt huvud bak mot soffans sittdyna och återgick till att kolla upp i taket. Det var extremt tråkigt att bara ligga och stirra, men eftersom jag inte ville väcka Noel var det det jag var tvungen att göra. Några minuter passerade i tystnad tills jag kom på att jag kunde underhålla mig själv genom att plocka fram min mobiltelefon, om den då fortfarande levde.

Det var vid den här tidpunkten som jag insåg det klyschiga, alternativt filmliknande. Någon gång under natten som varit hade Noels ena arm lyckats hamna runt min midja. En liten del av min tröja hade åkt upp och hans hand som rörde vid min hud började oförklarligt plötsligt sprida en värme när jag väl hade noterat det. Jag bet frustrerat ihop tänderna. Hårt.

Med en sammanbiten min lirkade jag försiktigt ner min hand i bakfickan och drog upp min mobil. Utan att väcka blondinen bredvid mig förde jag sakta tillbaka handen till ögonhöjd så att jag kunde titta på min telefon, samtidigt som jag ignorerade hans beröring. Självklart hade jag som väntat inte fått några nya notiser på mobilen, men ändå gick jag in i lagets smsgrupp för att kolla.

En lågmäld suck flydde mina läppar när jag flyktigt läste smsen som hade skickats mellan mina lagkamrater. Jag saknade dem, trots att det bara hade gått några dagar sedan vi senast sågs på träningen. Isen saknade jag också. Känslan av att glida ut där på morgonen, nyslipad is och med stela leder från föregående kvälls pass. Ja, nog var träningarna jobbiga men jag kunde inte låta bli att älska det. Jag kände mig starkare för varje träningspass jag utförde och dessutom gav det resultat. Resultat som jag hoppades skulle vara tillräckligt bra för att lyckas knipa en finalplats i JSM i ishockey, som snart skulle äga rum. Kvalmatchernas datum började närma sig och när jag scrollade igenom smsen såg jag att toppningen skulle börja redan nästa vecka.

Det var Frida som hade skrivit informationen i gruppen för någon dag sedan. Hennes meddelande påminde mig om att jag inte hade svarat henne i vår privata chatt, så jag gick snabbt ut från den konversationen jag var inne på och in på vår privata. Smset som jag hade läst igår när jag satt i bilen utanför Universal värmde fortfarande i hjärtat. Hon var verkligen så omtänksam. Snabbt skrev jag ett, förhoppningsvis, fint sms tillbaka.