gudarna på Västerbron [n.f]

9

"Det är bra mamma. De har varit jättesnälla hittills."

Jag sjönk ner på sängen som skulle vara min de kommande tre nätterna. Mitt hotellrum var relativt stort för att bara vara menat åt en eller två personer. Jag var lite osäker på hur många som kunde sova här, eftersom min säng varken var en enkelsäng eller dubbelsäng. Den var något där mittemellan.

Det sprakade på andra sidan linjen.

"Vad bra gumman. Vi saknar dig.", sa mamma och plötsligt fick jag en flyktig känsla av hemlängtan. Jag la mig ner helt på sängen och tittade upp i taket.

"Jag saknar er med." Jag tog ett djupt andetag och andades sakta ut.

"Du måste ringa om det händer något, okej gumman?", sa mamma och lät lite oroad.

"Jadå.", sa jag. Mina ögon kändes tunga och jag måste ha gäspat för mamma föreslog att vi skulle höras av imorgon.

"Okej, godnatt mamma. Hälsa pappa och August."

"Godnatt hjärtat.", sa hon och sen bröts samtalet.

En genomsyrande tystnad fyllde rummet. Det enda som hördes var sängen som knakade till lite när jag rullade till kanten och reste mig upp. Tänk att jag skulle klara av att bo här helt själv i tre nätter! Det kändes som en bedrift ifall jag klarade av det utan att bryta ihop minst en gång för att jag saknade min familj eller ishallen.

Jag gick och hämtade min fila-väska som låg precis vid dörren och tog med mig den till sängen för att packa upp det lilla jag hade. Axel och Noel hade varit så snälla och följt med ut från bilen och in för att checka in. Jag hade haft en stark känsla av att Axel egentligen också hade velat erbjuda sig att bära min väska, men jag hade hunnit norpa åt mig den och kasta den över min axel innan han hade lyckats säga något. Vissa saker klarade jag av att göra själv.

Jag hade fått mobilnummer till Valter och den andre killen, Carmelo, om det skulle hända något eller om jag undrade över något. Axel hade ursäktande förklarat att de inte kunde ge ut sina egna mobilnummer till mig utav säkerhetsskäl när vi letade efter mitt rum. Det förstod jag verkligen, vilket jag hade berättat för honom. Han hade ju trots allt alltid ringt på dolt när han hade ringt mig. Innan de hade gått, vilket var för typ femton minuter sedan, hade jag också fått veta att jag skulle äta frukostbuffé här. Även om jag skulle sitta själv så var jag jättetaggad på att få käka hur mycket som helst, vilken dröm. Typ bästa med hela helgen...

De få saker jag hade i väskan packade jag snabbt upp. Min necessär hamnade inne på toaletten, där jag även kunde duscha, och jag tackade mig själv tyst för att ha tagit med schampo och balsam.

Jag öppnade min necessär och tog fram min tandborste, tandkräm och ansiktsvatten för att göra min lilla kvällsrutin. När jag var färdig gick jag ut ur badrummet, släckte lampan i taket och sjönk ner på sängen. Det hade varit en lång dag, och jag var väldigt trött. Det sista jag gjorde innan jag slöt mina ögon var att sätta alarm klockan halv åtta, jag skulle träffa killarna vid cirka tio.

Min hjärna förde mig sakta in i en drömvärld.

Inget var rätt. Plötsligt låg Centralstationen mitt i Luleå. Några steg bort stod Axel och Märtha och pratade med varandra. Jag tittade förvånat på dem.

"Du får inte vara med längre.", sa Axel med ett röstläge jag inte alls var van vid. Det lät elakt, inte alls så snällt som det brukade låta.

"Vadå får jag inte vara i Stockholm med er längre?", frågade jag lite sårat. Han skakade på huvudet.

"Du är en besvikelse för oss. Jag önskar att jag inte kommit på förslaget att bjuda hit någon som inte ens kan sjunga."

Orden träffade som en knytnäve i min mage. Jag kände hur min kropp darrade. Vad var det han stod och pratade om? Var jag verkligen så dålig?