gudarna på Västerbron [n.f]

31

Jag skrattade åt Frida och tog en klunk av vattnet jag hade med mig i min lilla vattenflaska. Utanför tunnelbanans fönster lyste reklamskyltar upp i olika former i bara någon sekund, innan de var borta. Försiktigt lutade jag mig mot fönstret och stängde mina ögon. Ett litet leende lekte på mina läppar, ett leende som växte sig större ju närmre destinationen vi kom.

Jag satt intryckt bredvid Frida. Framför oss satt en stressad främling och en annan från vårt lag. Det var ganska fullt på vagnen, även om klockan redan var kvart i elva. Det hade inte heller hjälpt att tjugotal tjejer hade hoppat på och tagit upp det sista av den platsen som fanns kvar. Vi försökte att inte vara allt för dryga, men eftersom vi satt så utspritt ropade vi högt till varandra om vi ville något och därmed blev vi automatiskt dryga.

Jag öppnade mina ögon när ett av dessa ropen förkunnade att vi skulle av nästa. Någon minut senare var jag hack i häl på Frida påväg ut från vagnen. Ute på perrongen blåste det kalla vindar från de stora hålen där tunnelbanorna kom och körde, och jag drog instinktivt min vinterkappa närmre kring min kropp. Att vintern fortfarande skulle envisas med att vara kvar. Det var tur att man var van vid kylan.

"Kom nu Ester!" Vrålade Frida intill mina hörgångar och tog tag i min hand för att få mig att följa med i den klungan som var vårt lag. Jag grimaserade lite. Hennes vrål hade triggat igång min huvudvärk, som fortfarande spökade. Men trots det ignorerade jag känslan och följde efter min vän. Vi småsprang leendes fram till klumpen som hade hunnit fram till trappan som ledde upp till entrén. Nästan alla pratade exalterat med varandra och skrattade högt lite då och då. Jag ignorerade fortfarande Märtha, men trots det kunde jag inte undgå att märka att hon alltid var lite på sidan och iakttog oss andra. Så hade hon varit, såvitt jag visste, sen vi hade lämnat hotellet för att gå till närmsta tunnelbana.

Vi kom ut på en väl belyst gågata. Runt omkring oss passerade mycket folk, troligtvis för att det var sent en lördagskväll, och jag frös nästan bara av att jag såg hur vissa var klädda. Från min ganska rejäla kappa, till vissa tjejers tunna jeansjackor och högklackade skor. Själv hade jag visserligen också ett par högklackade, som inte var min idé utan Fridas, men de låg för nuvarande i den lilla väska min vän bar på sin rygg. Hon var tydligen mycket erfaren när det kom till fester och att gå ut.

"Byta skor gör man när man kommit in där man ska.", hade hon sagt på hotellrummet och lagt i två par finskor i sin väska.

"Så, var ska vi nu?", sa jag och tittade på husen framför mig. De liknade de jag hade sett när jag hade varit i killarnas studio.

"Ester, lyssnade du inte?", frågade Tyra och vände sig om för att ge mig, på skoj, en besviken blick. "Aja, vi sa iallafall innan på t-banan att vi skulle försöka komma in på något ställe som ska ligga bara någon minut här ifrån. I närheten av Stureplan."

"Härligt.", mumlade jag som svar, men tillade ett tack.

De andra fortsatte att prata ivrigt samtidigt som vi gick. Jag förstod deras glädje och kunde relatera, men känslan kunde inte maskera den andra som jag hade. Det var ett slags iver. Och inte iver inför att fira vår vinst, nej den här ivern hade kommit timmar efter matchen. Den var utspädd i hela min kropp med hopp. Hopp över Gud vet vad.

Vi kom ut från gatan och upptäckte att vi hade hamnat på ett litet torg. Stureplan din idiot, sa den lilla rösten i skallen. Rösten hade varit ovanligt tyst under resan och jag hade nästan hoppats på att den valt att fly sin väg när jag hade fått min hjärnskakning. Men nej, den var kvar. Lika envis som vanligt. Så, när vi då upptäckte att vi hade hamnat på Stureplan pekade Tyra på ett ställe på andra sidan. Utanför ringlade en kö, men den verkade inte alltför lång och dryg. Jag försökte kisa och läsa vad stället hade för namn, men endast några bokstäver kunde urskiljas på den icke-upplysta skylten.