gudarna på Västerbron [n.f]

25

Linköping. Stadens namn stod där med svarta bokstäver på skärmen. Mina ögon fortsatte stirra på informationen i min hand i ett försök att smälta det. Vi skulle möta Linköping i semifinal. Även om matchen avgjordes för fyra dagar sedan, det vill säga i söndags, hade det inte blivit klart vilket lag vi skulle spela mot förens nu. Det var min tränare Peter som hade skickat ut ett informationsmeddelande till alla i laget, där bland annat tider och information om uppställningen i laget var utskrivet. Jag skulle tydligen börja ute. Igen. Mot ett sådant bra lag som Linköping. Jag fattade det verkligen inte, om vi inte vann nu skulle vi förlora en finalplats. Både jag och Peter var medvetna om att det fanns säkrare kort att spela.

Med en tyst suck återgick jag till samtalet som pågick kring mitt bord. Mobilen lät jag sjunka ner i min framficka på tjocktröjan jag bar. Vi hade svenskalektion och de senaste tio minuterna hade den bestått utav diskussion kring ett specifikt ämne, där vi skulle komma fram till fem övertygande för- argument och två motsägande argument. Debatteknik kallade vår lärare det här för. Efter tjugo minuter skulle vi presentera vårt ämne och argumenten, och som det såg ut just nu hade vi inte kommit någonvart. Så fort vi kom in på argument var det någon som tyckte tvärtom och startade en hetsig diskussion.

"Men bara för att du tycker så Oskar betyder inte det att det är rätt. Poängen är att vi ska skriva ner fem övertygande argument om varför genmanipulation kan vara, eller då är, dåligt." Alice viftade med pappret hon höll i framför ögonen på vår klasskamrat Oskar, som rynkade på ögonbrynen. "Ser du hur många vi har just nu?! Noll!"

Oskar muttrade något ohörbart och lutade sig tillbaka i sin stol med armarna i kors, tydlig med att han var missnöjd. Alice himlade med ögonen innan hon tittade dömande på var och en av oss runt det runda bordet. Blyertspennan hon höll i hade en perfekt vässad spets. Varje gång hon lätt slog det mot pappret vi hade fått av vår lärare flög det små stoft av blyerts. Snart så skulle hon säkert vilja gå och vässa den igen.

"Nå? Har ni något?", sa hon. Jag tittade generat undan när våra blickar möttes och ut genom fönstret. Det var dock såklart mörkt ute, så det enda jag egentligen kunde se var reflektionen av mig och min grupp på fem personer. Eller vänta lite... Jag kisade med ögonen för att försöka stänga ute speglingen av klassrummet. Mitt hjärta började plötsligt med ens att slå hårdare. Var det verkligen..? Jag tittade på den svaga bilden av de blåa ögonen som lyste där bredvid mig i fönstret. Det kunde inte vara hans ögon, men det var samtidigt hans ögon. Jag blinkade nervöst och sedan var det borta. Händelseförloppet kunde inte ha tagit mer än fyra sekunder, men när jag åtetergick till att delta i lektionen kände jag mig ändå lätt yr och kallsvettig. Höll jag på att bli galen?

Alice och de andra tre personerna i gruppen lyckades komma fram till tre argument tillsammans, innan någon bestämde sig för att fråga vad jag tyckte och vad mitt för-argument var för något. Jag svalde nervöst och flackade med blicken runt bordet. Visserligen brukade jag vara lite blyg i klassrummet, men nu var det extremt. Det kändes som att någon hade dragit undan stolen under mig utan förvarning.

"Eh ähum... Genteknik är dåligt att använda då det inte gjorts hm... tillräckligt mycket med forskning för att veta att det är ett säkert alternativ.", fick jag tillslut ur mig. I någon sekund var det tyst innan det svaga ljudet av Alices penna hördes.

"Bra... Hmm vi behöver ett till. Oskar du hade något motargument till det här va..."

Gruppen fortsatte diskutera, med mig inflikades någon enstaka gång, tills vi var färdiga. Jag kunde inte släppa tanken på de blåa ögonen i klassrummets fönster. Höll jag på att bli galen? Eller så hade jag blivit träffad hårdare än vad jag trott av pucken som kom flygandes på träningen igår. Ja, så måste det nog vara. Men även om jag trodde att jag hade kommit fram till svaret på min fråga, fortsatte den att förfölja mig under varje lektion jag hade. Till och med när jag klev in igenom dörren till mitt hus kände jag av ögonens närvaro. Det var obehagligt. Nu hade jag inte alltså bara den osäkra rösten i huvudet, utan även också något som kunde fräta sönder alla mina tankar bara genom att syna dem. Det fick mig att känna mig naken och sårbar. Jag tyckte inte om det.