Ingen är här.
Ingen.
Sa jag kanske fel tid? Täckningen har inte varit den bästa, kanske hörde han fel.
Jag sätter mig ner på en bänk och kollar på alla som går förbi mig, men ingen är Axel. Tårar börjar formas i mina ögon, men jag blinkar snabbt bort dem.
Han lovade att han skulle möta mig, men jag får väl skylla mig själv för att han bröt det löftet. Jag har inte kunnat hålla kontakten så bra, Florens tog över helt. Allt är kanske annorlunda nu, fast jag lovade att allting skulle vara samma som alltid.
Med tunga steg går jag ut från den varma byggnaden. Kylan slår emot mig som en vägg och biter sig tag i kinderna och jag drar jackan lite närmare kring mig. Resväskan åker nästan iväg på den glashala vägen men jag fångar upp den och börjar gå mot en taxi när en biltuta hörs bakom mig. Snabbt vänder jag mig om och det jag ser får mig att le stort.
"Axel", säger jag och går fram till killen som står med utsträckta händer utanför en svart bil.
"Hej hjärtat", säger han och kramar om mig. Vi står så i några minuter innan jag drar ifrån och kollar in i hans ögon. Han ger mig ett leende, men jag känner honom.
"Vad har hänt?" frågar jag, men han skakar bara på huvudet.
"Inget. Allt är lugnt." Jag nickar långsamt, men jag tror inte alls på honom. Sorg var det enda jag kunde se i hans ögon.
