För första gången sen jag kom hem skiner solen, och hela Stockholm badar i solstrålarna. Jag öppnar upp porten till det ljusgula huset och kliver in i trapphuset. Snabbt springer jag upp för trapporna då jag redan är sen innan jag hamnar framför den ljusblåa dörren som leder in till Axel och hans kompisars lägenhet. Försiktigt knackar jag på och strax därefter öppnar Axel upp dörren. Han kramar snabbt om mig och jag kliver in i hallen och sparkar av mig skorna.
"Hur är det?" frågar jag, trots att jag redan vet svaret. Under alla nio år vi har känt varandra har jag aldrig sett honom såhär ledsen.
"Det funkar antar jag. Han är borta, vad kan jag göra åt saken liksom?" Hur svarar jag på det där? Ingenting känns helt rätt.
"Jag är ledsen", säger jag bara, och Axel verkar förstå att det inte finns så mycket mer att säga i situationen.
"Jag med. Men du, berätta allt om den där killen. Jag vet ju inte ens vad han heter." Jag ler när han faktiskt är intresserad, och så fort jag tänker på Dante dansar ett leende på mitt ansikte.
"Alltså vi träffades för två veckor sen typ, så vi har inte alls känt varandra länge, men jag gillar verkligen att vara med honom. Han heter Dante." Min blick landar på ett litet foto hängandes på väggen, som föreställer Axel och tre andra killar. Ludwig, en av killarna, känner jag igen för vi har träffats förut, men inte killen med lite längre hår. Den sista killen som står på ena kanten känner jag dock igen, och jag pekar på honom. "Där är han! Jag visste inte att ni kände varandra."
Jag kollar tillbaks på Axel och först ser han förvånad ut, och sedan arg. Är han på riktigt arg över att jag gillar hans vän?
"Ut. Nu."
.
förlåt för sent kapitel, ska försöka lägga upp ett till ikväll.
ta hand om er 💓
