"Hallå? Liv? Vakna!"
Två händer skakar om mina axlar och jag slår upp ögonen. Ovanför mig står Axel, och han flinar.
"Vet du hur länge du har sovit?"
Förvirrat kollar jag på honom, den här natten kändes bokstavligen som en sömn där jag knappt hann stänga ögonen innan jag öppnade upp dem igen.
"Nej, eller va? Vad är klockan?" Axel skrattar och drar upp sin mobil ur bakfickan.
"Hon är tre på eftermiddagen, du har sovit i arton timmar nu. Hur lyckas du?"
"Tre på eftermiddagen? Känns mer som tre på natten", svarar jag, för trots att solens strålar lyser upp hela rummet har jag nog aldrig känt mig tröttare.
Jag reser mig upp ur sängen och går fram till spegeln bredvid garderoben. Axel kliver också bort från sängen och ställer sig istället bakom mig, men sekunden han ser oss i spegeln förvandlas han ögon från att se retsamma ut till att se förvirrade ut.
Mitt hjärta börjar slå fortare när jag kollar på mig själv i spegeln, och jag får bara fler och fler frågor.
Varför är mina läppar täckta av rött läppstift?
Varför är mitt hår lockat?
Varför har jag på mig en klänning? Både jag och Axel vet att jag inte hade på mig det igår kväll när jag gick och la mig, och dessutom har jag aldrig sett den här vita klänningen förut.
Och den kanske största frågan av alla:
Varför har jag stora, röda märken från händer runt min hals?
.
Ta hand om er.
