Axel ler mot mig och att se han lite glad glädjer mig, trots att han är glad för min skull när jag helst av allt skulle vilja att han är glad för att han är lycklig.
"Det är ju toppen", svarar han. Jag nickar och konversationen fortsätter vidare på alla möjliga spår.
Snön åker sakta fram och jag glider hemåt. Återigen är det mörkt, men på den här gatan lyser lyktorna starkare än vad de borde.
"Hjälp!" skriker plötsligt någon och jag tittar runt omkring mig. Ingen annan är ute, men skriket hörs igen, högre den här gången och jag börjar springa på den delen av trottoaren som är täckt av snö. Vid en korsning svänger jag in på en annan gata och precis när jag ska ta ett kliv fram kör en bil förbi mig med alldeles för hög hastighet. Skrämt tar jag ett steg bakåt, men inga mer skrik hörs. Bilens vita baklucka har spår av blod på sig, och jag börjar ropa och leta i hopp om att hitta en människa vid liv, men jag får inga svar. Samtidigt drar jag upp min mobil ur fickan och med den sista procenten som finns kvar ringer jag upp 112. I panik berättar jag vad som har hänt och var jag är, men rösten som svarade mig byts mitt i allt ut mot en helt annan.
"Du är här för sent."
.
jag vet inte om den här boken blir jättekonstig nu, förlåt isåfall.
och jag hoppas ni som gick till skolan idag hade det bra, jag börjar på torsdag men var och fikade på söder med några kompisar idag så jag har börjat träffa en del igen.
& tack för att ni läser jag blir jätteglad
