axels perspektiv
Återigen rinner regnet ner för fönsterna, får hela staden att utstråla sorg. Liv gick ut för ett litet tag sen, sa att hon ville ha lite tid själv, vilket jag helt förstår.
Hur fan ska man agera när man vaknar så som hon gjorde?
Jag reser mig upp från sängen och drar på mig min jeansjacka innan jag också lämnar hotellet. Rösten som ekat mellan väggarna där inne ekar nu istället i mitt huvud och jag kan inte sluta tänka på orden.
"Välkomna till helvetet."
Trodde jag var tillräckligt rädd förut, men det där toppade det. Dessutom känner jag igen rösten, men jag kan inte placera den någonstans, vilket gör det hela ännu värre.
Jag börjar vandra längs gatorna utan att riktigt veta vart jag är påväg när jag plötsligt känner en hand på min axel.
Snabbt vänder jag mig om och möter en kvinna i 40-årsåldern. Förvirrat kollar jag på henne och hon ler mot mig.
"Axel?" frågar hon. Jag nickar långsamt och backar bak ett steg.
"Det är lugnt", säger hon. "Jag är Liv."
Om Liv är vanligt eller inte har jag ingen aning om, men vad är oddsen att jag träffar en här? Som dessutom vet mitt namn?
"Du behöver inte se så förvånad ut. Jag känner din Liv, eller kände antar jag. Jag tror att hon vill att du går till Palazzo Vecchio."
Jag börjar backa ifrån kvinnan och går med snabba steg därifrån. Som om det här inte var konstigt nog.
Efter några minuter får jag dock ett sms som får mig att stanna och jag känner hur mitt huvud börjar snurra.
Vad fan är det som händer?
Liv 16:03
Skulle du kunna möta mig utanför Palazzo Vecchio?
.
förlåt förlåt igen för dålig uppdatering, har ingen ursäkt egentligen,
har bara varit nervös de två senaste veckorna och inte vetat exakt hur jag vill att det ska gå, vill mest skriva om hela boken.
ta hand om er <3
