Min hand stryker sakta över märkena, lätt skakandes.
Luften känns tung och det känns som att tiden står stilla när jag tar ett steg närmare spegeln och granskar märkena formade som två händer.
"Liv", säger Axel.
Hans underläpp darrar och han tar ett djupt andetag innan han ställer sig bredvid mig. Mitt av någon anledning lockade hår är lite blött, och jag drar försiktigt en hand genom det samtidigt som vi låter ljudet av regnet som slår mot huset fylla upp rummet.
Plötsligt vänder sig Axel om och kramar om mig.
"Jag är så rädd." Orden som lämnar hans mun får tårarna att rinna ner för mina kinder. Att någonting inte stämmer är inte något bara jag har märkt av.
Rösterna, bilen som från ingenstans körde på mig, det faktum att jag verkligen inte kan komma ihåg någonting av det jag gjorde förra gången jag var i Florens, och nu är det här.
"Har du hört den?" frågar jag. Axel drar ifrån och kollar förvirrat på mig.
"Din röst?" Nu är det min tur att bli förvirrad.
"Nej? Va?"
"En röst som låter exakt likadan som din har följt efter mig i veckor nu, sen du kom hem. Vad snackar du om?"
"En röst som min? Jag har hört en helt annan, jag vet inte ens vem det är."
Mina andetag blir snabbare och rädslan jag kände tidigare blir bara ännu större.
Plötsligt bryts tystnaden med ett högt skrik, och sedan ett skratt.
"Axel och Liv, mina kära vänner. Ni har klivit rakt in i helvetet. Välkomna."
.
förlåt, förlåt, förlåt för den dåliga uppdateringen lovar att bli bättre.
boken har blivit jätterörig, ska försöka göra den bättre innan den slutar.
ta hand om er. <3
