Molnen ligger över hela staden, och beskriver mitt humör ganska bra.
Grått, trist, tråkigt.
Jag suckar och rullar runt ett halvt varv i sängen så att jag landar på rygg. Plötsligt sprider sig en kall kår över min ryggrad och jag rycker till, men den försvinner lika snabbt som den kom när dörren slås upp och en stressad Axel kommer in i rummet.
Han slänger sig ner bredvid mig på sängen och det är då jag ser att tårar strömmar ner för hans kinder. Ögonlocken stängs ner över hans ögon och hans hand tar tag i min och han trycker till, hårt. Jag stryker min ena tumme över hans hand, och trots att jag inte vet helt säkert vad anledningen bakom hans tårar är känner jag hur några börjar stiga i mina ögon. Det känns som att sorg dansar runt i hela rummet, blandat med känslan av oro och skräck, och jag har ingen aning om varför. Jag tvivlar på att Axel heller har det, för hans hjärta slår lika fort som mitt.
"Vad är det som händer?" får han ur sig samtidigt som han sätter sig upp i sängen. Jag lägger min ena hand på Axels axel, men av ren reflex drar jag direkt undan den.
Han är iskall.
"Axel?" säger jag, men han kollar inte ens på mig.
"Axel!", skriker jag, men det ser inte ens ut som att han hör mig. Jag drar upp hans huvud och ser att hans ögon är helt svarta. Hans mun öppnas och han skriker bara rätt ut innan han faller ihop på golvet.
"Gjorde jag något fel?" hörs plötsligt en röst . Fönstret slås upp och en kall vind flyger igenom rummet.
"Välkommen tillbaka, Liv."
