Mina ögon granskar killen framför mig som ler samtidigt som han nynnar på någon sång. Hans hand är fast i min och jag gungar händerna fram och tillbaka i samma takt som våra fötter rör oss framåt på den folktomma gatan.
"Vad tror du det här betyder?" frågar han plötsligt. Jag stannar till och kollar på honom.
"Vad menar du?"
"Men alltså, tror du det här kommer betyda något?"
"Ja, eller va? Du betyder något för mig", svarar jag.
"Du betyder något för mig också, men gör handlingarna det? Antingen betyder det här ingenting överhuvudtaget, eller så betyder det allt."
Förvirrat kollar jag på killen framför mig som bara står och blickar rakt ut i tomma intet.
"Vad menar du?"
"Glöm det, det var inget, förlåt."
Han tar tag i min hand och kysser den innan vi fortsätter gå ner längs gatan för att komma fram till hans lägenhet. Kvällen har varit ganska lång, och har till största delen bestått av tystnad.
Orden han nyss sa åker dock fortfarande runt i mitt huvud och jag kan inte släppa dom. Trots att det lät lite som att han var i sin egen värld lät det som att han tänker på det där mycket.
"Du Dante, vad menar du egentligen med det där?"
Han stannar upp och står och tänker några sekunder innan han svarar.
"Men alltså, det här, oss, betyder liksom allt för mig, men i längden betyder det ingenting, allting spelar ingen roll samtidigt som det betyder allt. Så varför bry sig?"
.
ett: tack för 1k läsningar (!!!)
två: förlåt för sent kapitel, igen. ska bli bättre
tre: tre av tre? hur jävla sjukt
