Den blårutiga kortärmade skjortan ligger nystruket över stolen och jag tar försiktigt upp den för att trä den över huvudet. En vecka har gått sedan Axel slängde ut mig, och han har inte hört av sig. Några telefonsamtal har jag ringt men han har inte svarat, och han ignorerar alla mina sms. Ludwig svarar inte heller på telefon, vilket är frustrerande då jag inte ens vet vad jag har gjort för fel. Att jag gillar Axels kompisar har aldrig varit något problem.
Min mobil plingar till och ett sms får mig att veta att Dante är utanför, så jag tar på mig ett par skor samt en jacka och stoppar ner mobilen i bakfickan innan jag småspringer ner för trapporna. Utanför porten står Dante, och hans kinder har blivit svagt rödfärgade av kylan.
"Hej", säger han och drar in mig i en kram. Allt det som hände med Axel vet Dante om, men han har ingen aning om varför Axel agerade som han gjorde. Dante släpper taget om mig och tillsammans börjar vi gå nerför gatan hand i hand mot stället där Dante tycker att vi absolut borde ha vår första dejt.
"Hade du det trevligt ikväll?" Jag vänder mig om och kollar på Dante som har stannat till på gatan.
"Ja, vet dock inte om vi borde. Tänk om båda vi förlorar kontakten med Axel för gott?" säger jag, för bara tanken av att förlora Axel får mig att vilja försvinna.
"Du känner Axel, han påverkas inte av relationer runt omkring honom på det sättet. Något annat måste ha hänt som gjorde att han reagerade över det här, och jag hjälper dig komma på vad. Okej?" Jag nickar långsamt och Dante tar ett steg fram så att han står precis framför mig, innan han återigen öppnar munnen.
"Så... Får jag kyssa dig?"
.
