"Ni är fan sjuka", säger jag och kollar på Axel med stora ögon. Att jag flyttade till Italien var ett stort misstag, för under de tre åren har Axel och hans vänner lyckas stort med musiken, jag förstår inte hur jag kan ha missat det. Jag har alltid vetat att Axel älskar musik och att han är bra på det, men nu har han släppt två album och spelat på grönan två gånger och haft flera turnéer, och jag har missat allt.
"Förlåt", säger jag och Axel himlar bara med ögonen.
"Du har ingenting att be om ursäkt för, tro mig. Ansvaret låg på mig också, det är bådas fel att vi tappade kontakten så mycket vi har gjort. Och dessutom vet jag att du inte lyssnar så mycket på svensk musik, så hur skulle du kunna veta?"
Jag ler mot honom och plockar upp en vattenflaska som har trillat ner från bordet. Studion i hans källare är ganska fin, men den känns tom på något sätt, som att något saknas. I o för sig är det bara jag och Axel som är här för tillfället, men det känns som att någonting saknas. Jag kan bara inte sätta fingret på vad.
Plötsligt plingar min mobil till och någon notis kommer upp, men jag låser upp mobilen och går in på spotify appen.
"Vad heter ni?" frågar jag.
"Hov1, med en etta", säger Axel och suckar. Jag nickar och går in på deras första album. Slumpmässigt väljer jag en låt och en melodi börjar spela innan en röst hörs.
"Jag vet att inget blev som vi tänkt oss." Axel, som har suttit försjunken i sin egna värld, spärrar plötsligt upp ögonen.
"Stäng av. Nu."
