"Va? Nej", säger jag.
Dante kollar förvirrat på mig, men sedan sprids ett flin på hans ansikte.
"Ha ha ha", svarar han, och kort efter det känner jag hur hans läppar kraschar in i mina.
Tröttheten tar över hela mig och med halvt öppna ögon går jag nerför gatan. Dante tyckte att han borde följa med mig hem, men med tanke på att vi var en minut bort från min lägenhet tyckte jag inte att det behövdes. Gatan är helt folktom, men ändå kan jag inte ignorera känslan av att någon iakttar mig. En plötslig vind får mitt hår att lätt blåsa omkring och jag stannar till när jag hör en röst.
"Hallå?" Rösten är en viskning, och någonting får mig att tro att jag har hört den förut. Den känns bekant.
"Hallå?" Fortfarande en viskning, men ordet uttalas i panik nu.
"Hej?" säger jag förvirrat, inte piggare än förut. Drömmer jag? Går jag i sömnen, eller vad är grejen?
"Ahh hej. Det är ju du." Rösten hörs lite högre, men jag vet fortfarande inte vem det är. Hjärtat börjar slå fortare och jag känner mig allt mer vaken. Det här känns som en obehaglig mardröm, minus sovandet.
"Va?" säger jag, fortfarande lika förvirrad. Vad är det som händer?
Flera vindar kommer och jag börjar huttra i min vinterjacka.
"Jag har saknat dig", viskar rösten med en helt lugn ton nu, samtidigt som jag känner hur paniken sprider sig.
"Sluta", säger jag bara och börjar backa ner för gatan.
"Liv. Eller vad är det du kallas? Hjärtat? Passar ditt namn, inte din personlighet. Vakna upp. Ingenting är det samma. Du bröt ditt löfte."
"Sluta!" skriker jag och springer de sista meterna fram till porten. Tårarna har börjat rinna ner för mina kinder på grund av skräcken jag känner och med en skakande hand trycker jag in koden innan jag skyndar mig in i trapphuset. Dörren slår igen och en sista viskning hörs, där den lugna tonen har byts ut till en mycket mer retsam.
"Du kommer fatta vad jag menar, 'hjärtat.'"
.
förlåt för att det inte kom något kapitel igår, jag kom inte på vad jag skulle skriva men insåg idag exakt hur kapitlet skulle se ut.
