Dantes perspektiv:
Hon är fin, Liv,
men också lite dum i huvudet.
Jag menar, hur fan fattar hon inte vem jag är? Hur hårt slog bilen till henne, tappade hon allt förstånd i den där bilolyckan?
Att Axel är irriterad på henne förstår jag, det skulle jag också bli om jag var han, självklart, men jag förstår inte varför Liv blir ledsen över det. Är hon med mig när jag är i den här delen av mitt liv får hon ju räkna med att Axel blir sur.
Jag drar min tumme över skärmen och går in på min och Livs konversation. Så många sms finns det inte, men jag trycker på några bokstäver och frågar om hon vill ses senare ikväll, och hon svarar efter bara någon minut med ett självklart.
Hoodien jag har haft på mig de senaste dagarna drar jag av mig och jag tar istället på mig en t-shirt, trots att jag börjar frysa direkt. Det är iskallt, som vanligt.
Med nycklarna i handen springer jag ner för trapporna och sedan ut. Jackan jag tog på mig på vägen ner hjälper inte så mycket, och jag suckar samtidigt som jag försöker ta mig fram på gatan utan att halka.
Plötsligt hör jag en röst jag känner igen och jag stannar till vid ett hörn. På en annan gata går Liv med någon annan person och jag kan inte låta bli att le när jag ser henne.
Hur länge ska jag kunna hålla på med henne innan hon fattar vem jag faktiskt är?
Eller vet hon redan exakt vem jag är, driver hon bara med mig?
.
förlåt för att det inte kom upp något kapitel igår.
