En månad har gått och Axel har fortfarande inte hört av sig, inte ett enda sms har jag fått av honom. Det känns som att hela jag står på is, precis som Stockholm. Allting som har hänt den här första månaden hemma är bara jättekonstigt. För det första är alla dystrare än någonsin, på grund av att någon som alla tydligen känner har gått bort, men ingen säger rakt ut vem personen är - eller var. Dessutom dök Dante upp från ingenstans, och Axel blev jättearg, för att jag är med hans bästa vän antar jag.
Min hand skakar lätt när jag för den mot dörren framför mig, som jag knackar hårt på. Några steg hörs och sedan öppnas den upp.
"Hej?" säger Dante förvånat. Han ler och ställer sig åt sidan så att jag kan komma in, men jag stannar kvar i det iskalla trapphuset.
Dante kollar förvirrat på mig.
"Är det något som har hänt? Du kan berätta för mig, det vet du."
Han biter sig i läppen och kollar på mig, men jag skakar bara på huvudet.
"Alltså vi kan inte ses mer. Inget emot dig, jag älskar dig, men jag förlorade Axel på grund av det här, och det känns liksom inte värt det. Jag vet inte ens särskilt mycket om dig, och helt ärligt, Stockholm är inte alls samma som förut och jag hatar staden just nu, för allt är så jävla konstigt. Jag tror jag åker tillbaka till Florens."
Dante ser först förvirrad ut, men sedan ler han bara mot mig och nickar, helt lugnt.
"Har du bott i Florens?"
Hans fråga får mig bara att vända mig om och gå bort från honom, för det är bara ett bevis på att vi inte alls känner varandra bra, så det är bättre att avsluta allt när det inte känns lika mycket.
Det är först när jag kommer ut på gatan och hör hur porten stängs igen som jag stannar till och inser vilka ord som kom ut ur min mun.
Sa jag att jag älskar honom?
.
snyggt att jag inte lägger upp något och kommer tillbaka med ett konstigt kapitel, men hela början på den här boken har blivit så konstig. den är dock inte slut här, vet inte hur många kapitel det kommer bli, men alltså jag vet exakt hur boken kommer sluta och det är inte såhär. & förlåt.
