Sakta lämnar jag Dantes hem och börjar gå hemåt. Det är inte så kallt ute, men ändå faller några snöflingor ner från himlen. På vägen hem passerar jag korsningen där jag för bara några veckor sedan såg den där bilen, och precis som då är hela gatan helt folktom, men ändå kan jag inte ignorera känslan av att någon står och kollar på mig, samma känsla som jag har känt för många gånger de senaste veckorna. Jag vänder mig om men ingen människa syns till, och jag börjar försiktigt gå framåt, när mina ben plötsligt vänder och går tillbaka upp för gatan jag kom ifrån.
Stegen blir snabbare och jag försöker stanna för att vända, men det går verkligen inte.
"Hjälp", säger jag när mina fötter ändrar riktning och går tillbaks ner mot korsningen, men det är inte jag som säger hjälp, jag tänkte inte ens på det ordet, ändå kommer det ut ur min mun.
"Hjälp!" Ordet trillar ut ur min mun, högre den här gången, men det är fortfarande inte jag som säger det.
Paniken börjar sprida sig och jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare och snabbare.
Vad är det som händer?
Plötsligt hörs en biltuta och mitt huvud vrids åt sidan, och jag ser samma bil som jag såg vid den här korsningen förut. Den enda skillnaden är att bilen inte har något spår av blod på sig den här gången.
Ett sista "hjälp" lämnar min mun innan mina fötter börjar springa, rakt mot bilen som börjar köra fortare och fortare.
Snabbt stänger jag igen mina ögon innan jag känner hur något hårt träffar mig i sidan samtidigt som allting försvinner.
.
