Mörkret ligger som ett täcke över gatorna vi går på och det är om möjligt kallare än vad det har varit nu de senaste dagarna. Jag stannar till vid ett hörn och likaså gör Axel, som har promenerat runt med mig den senaste kvarten.
"Jag beklagar verkligen. Förlåt för att jag inte har funnits där, jag lovar att alltid finnas nu."
"Det är lugnt, och tack. Att du är här nu betyder mycket." Jag ler mot Axel och han ler ett halvhjärtat leende tillbaka, och jag drar in honom i en kram.
En av Axel och resten av bandets närmaste vänner har gått bort, bara för två veckor sedan, och sen dess har de inte jobbat någonting med musiken, vilket jag kan förstå.
"Var det någon från skolan förresten?" frågar jag, ifall jag skulle veta vem personen är - eller var kanske jag ska säga -, men Axel skakar bara på huvudet.
"Du kände inte honom."
Alla rösterna har tystnat och jag balanserar på trottoarkanten på vägen hem. Isen här har smält iväg och ny snö har kommit, men när jag kollar upp håller jag på att trilla ändå, för precis framför mig står en kille.
Han har på sig en svart jeansjacka med en t-shirt under och jag kan se tatueringar på hans händer och hals. Jag kollar in i hans ansikte och han kollar rakt på mig, med de finaste ögonen jag någonsin har sett.
.
nej men det är kapitlet blev så dåligt hahhah, förlåt
