"Dante!" ropar jag när jag öppnar upp den olåsta ytterdörren. Jag är inne i hans lägenhet eftersom att jag efter samtalet till 112 ringde upp honom, och han sa att jag kunde komma hit.
"Hur mår du?" Han kommer ut till hallen och kramar om mig. Mitt hjärta som tidigare har pumpat fort av skräck lugnar nu ner sig lite, men pulsen är fortfarande hög då jag står bredvid Dante. Jag ljuger om jag säger att jag inte gillar honom, för trots att vi bara har känt varandra i några dagar är det något med honom som får mig att fastna för honom.
"Jag mår bra. Tror jag", svarar jag och han nickar långsamt
"Kom." Händerna sammanflätas och tillsammans går vi in i hans sovrum. En nick från hans huvud visar att jag ska sätta mig på hans säng, och han öppnar upp sin garderob och tar fram en t-shirt som han ger till mig.
"Så, det var en bil som kom?" frågar han och flätar återigen ihop våra händer när jag nickar som svar.
Att prata om hela händelsen får mig bara att bli skrämd, så jag väljer att byta samtalsämne. Om det är smart eller inte har jag ingen aning om dock, för det finns en risk att vi kommer in på fel spår.
"Du... Jag vill inte vara för på eller något sånt, men det känns som att du är lite nedstämd. Har det hänt något?" frågar jag försiktigt. Dante ler ett litet leende, men det når inte hela vägen upp till ögonen.
"En olycka hände, som förstörde allt. Personen är död nu, precis som allt annat runt omkring mig. Ingenting betyder något utan honom."
.
jag vet inte ens vad slutet på det här kapitlet är
