"Dante." Han sträcker fram handen och jag tar emot den.
"Liv", svarar jag. Ett leende sprids på mina läppar när Dante nickar och säger att han tycker att jag är vacker.
"Tack så mycket, jag tycker att du är väldigt vacker Dante", svarar jag och han skrattar.
"Tack. Vill du följa med på en promenad? Eller var du påväg någonstans?" frågar han men jag skakar på huvudet som svar på hans sista fråga.
"Nej, jag vill mer än gärna gå på promenad med dig." Jag har aldrig sett Dante förut, men någonting får mig ändå att känna mig avslappnad kring honom. Han tar tag i min hand och jag känner hur hans är iskall, vilket inte är så konstigt med tanke på att han har på sig för lite kläder när det är minusgrader ute.
"Fryser du inte?" frågar jag men han skakar bara på huvudet.
"Jag kom nyss ut från en klubb där borta, men det blev alldeles för varmt så jag gick ut, och jag glömde min jacka." Jag nickar och tillsammans börjar vi gå ner för gatan.
Gatlyktorna här ger ifrån sig ett dåligt ljus, så det är först när vi har gått runt ett tag och till slut hamnat på ett hustak på söder som jag kan se Dante mer tydligt i soluppgången. Han håller min hand och jag vänder på huvudet så att jag kan se in i hans ögon, men mitt hjärta sjunker lite när jag ser hur de utstrålar sorg, precis som Axels.
Vad fuck är det jag har missat?
.
en grej jag glömde att skriva är att boken spelar sig i nutid så januari 2019, och personen som dog i den här boken gick bort december 2018.
