ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

3

BELLE

Mina fingrar drogs igenom Julius hår, där han låg med huvudet i min famn. Hans bruna lockar fastnade lite mellan fingrarna, och de bruna ögonen mötte mina när jag försiktigt försökte reda upp det lilla trasslet som hade bildats. "Du är fin, Belle." sade han tyst och jag svarade med ett leende och pussade honom på pannan.

Det var inte min pojkvän, nej, utan bara en kille jag hade råkat träffa på en klubb och dragit hem med, för att sedan träffa honom flera gånger efter det och på riktigt ha kommit nära honom. Vi hade inga känslomässiga band, ingen kärlek eller något sånt skit, och hade gjort det väldigt tydligt för varandra. Han visste att jag fortfarande var sårad efter den blonda killen för ett år sen, vars namn gjorde ont att säga, och Julius själv hade blivit lämnad av sin flickvän bara två månader sedan. Båda behövde tröst, närhet och sex.

Mina tankar styrdes till Dante. Synen av hans arm kring Rosas midja, ljudet av hur han skrattade till något hon hade sagt, det gjorde fan ont. Det sög att Rosa, igen, hade fått sin vilja igenom. Men vad som kändes ännu värre, det var att jag inte kunde vara tjejen han höll nära. För han hade någon annan, någon som hade allt jag aldrig hade haft.

Hon var vacker, lång, blond och blåögd. Rosa hade fina kurvor och ett perfekt proportionellt ansikte. Allt med hennes utseende var vackert, tyvärr var personligheten tvärtom. Och vad Dante, fina fina Dante, såg i henne, det visste jag inte. Han såg kanske bara utsidan, den perfekta flickan, idealet. Dante kanske aldrig hade fått se de sidor hon hade visat mig, hennes onda sidor. Eller så bara älskade han henne, trots hennes brister.

Men jag saknade honom, något otroligt. Och varje gång jag trott att jag hållit på att komma över honom så har jag rasat rakt ner till botten igen. Samma dag som vi drog till baren, med Zoe och Adrienne, så hade jag på riktigt trott att jag var över honom. Jag skrattade och kände mig genuint glad, utan honom, för första gången någonsin. Men så såg jag honom med armen kring Rosa i baren, och där brast allt igen. Man är inte på riktigt över någon, före den dagen man kan se personen i ögonen och säga att det inte längre är vad man vill ha. Man är inte över någon före man kan se personen med någon annan, och det inte river hela ens hjärta i miljontals små strimlor. Och jag är långt ifrån över Dante.

"Du tänker på honom, eller hur?", Julius röst avbröt mina tankar och jag suckade, nickade lite som svar. "Jag saknar honom" viskade jag tyst och han greppade ett ordentligt tag om min hand. "Om det är meant to be så kommer det bli ni två igen. Annars är det bäst så här. Jag vet att du saknar honom, Belle, men just nu är han inte din och du måste försöka klara dig på egenhand." förklarade han och jag suckade. Det var som en käftsmäll rakt i ansiktet att höra någon annan säga "just nu är han inte din och du måste försöka klara dig på egenhand" - men samtidigt var det verkligen behövligt. Jag behövde få höra det av någon, behövde någon som fick mig att inse att såhär var det, och det bara var så. Det enda som skulle visa vad som var rätt var väl bara tiden.

Julius satte sig upp och drog min kropp intill hans. Han placerade sina händer vid min bara midja, och gav mig en snabb kyss på läpparna. "Glöm honom för stunden" viskade han i mitt öra, och lät sedan kyssarna fortsätta ner längs med halsen. Och jag lät honom, som flera gånger förut så lät jag honom hjälpa mig att glömma Dante, även om det bara var för en stund. Men den lilla stunden var det som höll mig från att drunkna.