ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

21

DANTE

Jag vaknade av att min mobil ringde, och såg mig yrt omkring i rummet. Jag låg i soffan i vardagsrummet, lamporna var tända, någon dålig serie spelades på Netflix och ölen jag hade druckit av låg utspilld över mattan. Med andra ord så somnade jag lite mitt i allt.

Jag tog upp min mobil och kände mig direkt klarvaken när jag såg att det var Mirabelle som ringde. Snabbt svarade jag, rädd att hon skulle ångra sitt samtal och kanske trycka på rött, kanske aldrig ringa igen.

"Dante..." snyftade hon och jag kunde direkt höra på hennes röst att hon hade druckit. "Hej älskling, hur är det?" svarade jag med en orolig röst och hon skrattade tyst, inte direkt glatt utan snarare ett helt tomt, känslolöst skratt. "Kan du snälla komma över, eller hämta mig dit, eller vad som helst?" viskade Belle telefonen och jag nickade, men gav mig ett mentalt slag i ansiktet, hon ser ju inte mig. "Jag kommer dit direkt" svarade jag och hon viskade något tyst i telefonen. Jag var inte riktigt säker på vad, men det lät som jag älskar dig. 

Jag klädde snabbt på mig ett par svarta jeans och en hoodie, tog mobilen och bilnycklarna, innan jag körde till Belle. Eftersom jag bara hade druckit två - eller, egentligen typ en och en halv öl, eftersom resten av den andra låg på mattan, så var jag helt och hållet nog i körskick, och jag var glad över att jag hade somnat under den andra ölen, eftersom jag då inte drack mer, och nu var i körskick och kunde träffa henne.

(DON'T DRINK AND DRIVE!!!!! snälla gör aldrig det puss)

Några minuter senare svängde jag in på parkeringsplatsen vid hennes lägenhetshus. Jag parkerade på första lediga gästparkeringen, tog mig snabbt ut ur bilen och sprang till lägenhetsporten. Koden knapprade jag vant in och med snabba, men även nervösa steg tog jag mig upp för trapporna. Jag hade inte ens hunnit fundera på varför hon hade bett mig komma över. Tänk om det här var sista gången? Tänk om det här var stunden jag hade varit livrädd för hela tiden. 

Så precis när jag skulle knacka på dörren så sänkte jag min hand. Jag tog fram min mobilkamera, försökte fixa till håret lite, se lite finare ut för henne. Testade hur jag såg ut med ett leende på läpparna, det såg konstigt ut. Mina ögon såg trötta ut och ansiktet var blekt, så jag nöp mig i kinderna lite, försökte se lite mer levandes ut. Jag ville inte att hon skulle se på mig och tycka jag var ful.

Ett djupt andetag, in och ut, innan jag samlade mod åt mig och knackade på dörren. Bara två, tysta knackningar. Några sekunder senare hörde jag steg närma sig dörren och sedan öppnades den. Hennes mörka hår låg rufsigt på huvudet, sminket hade hon precis försökt tvätta bort, ögonen var puffiga och svullna, hon hade gråtit. Mycket. "Hej" viskade jag hest, märkte att jag själv hade fått tårar i ögonen och en klump i halsen av att se hur mycket jag hade sårat henne, för det syntes verkligen på henne. Inte så att hon skulle varit ful, absolut inte, men hon såg helt förstörd ut. Och fastän hon var förstörd så var hon ändå det vackraste jag någonsin hade sett.

"Hej" svarade hon, med en ännu hesare röst, och ett litet tafatt leende. Vi kollade på varandra en stund innan hon fnissade lite. "Tänk vad komiskt ändå. Vi sårar varandra gång på gång, men kan ändå inte vara ifrån varandra", och jag nickade, log åt kommentaren. För det var verkligen så. Fastän allt gick helt åt helvete, hela jävla tiden, så sökte vi oss ändå, alltid, till varandra.

"Kom in." sade hon sedan, visade mig in och vi satte oss i soffan i hennes vardagsrum. En nästan tom vinflaska stod på bordet, i sällskap av flera halvfulla ciggpaket. "Vad... vad ville du prata om?" frågade jag, lite skrämt och hon såg ner i sin famn. 

"Jag har tänkt. På oss."