ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

14

DANTE

"Dante..." viskade Belle tyst och jag mötte lite skamset hennes blick. Jag hade ju absolut gått för snabbt framåt. Fan ändå.

"Det finns inget jag hellre vill än att bo tillsammans med dig" var hennes svar och jag pustade ut, mötte hennes lyckliga blick. "Jag trodde för ett par sekunder att jag hade skämt ut mig totalt" mumlade jag och hon slängde sina armar kring mina nacke och höll mig i en ordentlig omfamning. "Absolut inte, Dante. Jag är så glad att du frågade", fortfarande höll hon mig i sina armar. Jag lät mina armar läggas runt hennes midja för att försiktigt dra henne upp i min famn. "Älskling" viskade hon tyst mot min axel, så att det knappt hördes.

Tillsammans tittade vi på några bilder jag hade sparat på hur huset såg ut, både inifrån och utifrån. Det var ett ganska nytt och modernt hus, inte för stort men definitivt tillräckligt för två personer. Och Belles min var verkligen oslagbar, om det var något jag var gladare över än att vi skulle flytta ihop, så var det att hon också var lika glad över saken.

Lite senare drog hon fram ett litet kuvert från fickan. "God jul, Dante Sebastian Lindhe" sade hon med ett leende och jag såg på henne, mötte höjt ögonbryn och ett lite lekfullt leende på hennes läppar. Jag öppnade försiktigt kuvertet, och tog ut något som såg ut som biljetter. "Mirabelle?!" utbrast jag med en hög ton och hon tittade skrattandes på mig. "Vi ska till New York baby" förklarade hon och jag såg ännu mer chockerat på biljetterna i kuvertet. Visst skulle vi ju till New York för att se på Travis Scott.

"Jag älskar dig så jävla mycket", jag pratade med hög ton men det verkade inte störa Belle. Hon skrattade ett lyckligt leende och jag drog henne närmare min kropp och placerade en mängd kyssar på hennes läppar. "Och jag älskar dig, god jul älskling" svarade hon. "God jul" svarade jag glatt, och hon skrattade samtidigt som hon kramade om mig och försökte hinna besvara mina kyssar.

Klockan gick, och närmade sig midnatt. Vi hade suttit ute vid vattnet, bara tittat, njutit, talat och uppskattat varandras närhet. "Tänk om vi skulle ha vetat när du började jobba i min skola att vi lite typ två år senare skulle sitta tillsammans i Barbados, och vara påväg att flytta in i ett hus tillsammans" viskade hon trött mot min axel och jag skrattade lite. "Ja, tänk om" var mitt enkla svar och hon suckade tyst. "Om du skulle ha vetat det då, skulle du ändå fortsatt eller skulle du gjort på något annat sätt för att förhindra allt som hänt med oss?", hon tittade lite skamset i mina ögon och jag suckade tyst. "Mirabelle. Jag skulle inte vilja byta ut dig mot något i världen", mitt svar fick hennes leende att visas igen och ögonen att lysa upp av glädje. Hon kysste mig mjukt, placerade sina händer kring min nacke och sin kropp i min famn. "Fan vad bra du är" konstaterade hon, och jag höjde ett ögonbryn. "På vad?", min blinkning med vänster öga fick henne att förstå vad jag syftade på och hon slog mig lekfullt på axeln. "Det också" svarade hon och jag lade mig ner, lät min rygg möta terassgolvet, och drog hennes lätta kropp över mig.

I en snabb rörelse bytte jag våra positioner, så att hon var under och jag låg på. Jag höll uppe min kropp med min ena arm, andra lades precis under hennes käkben, för att försiktigt dra in henne i en kyss. Belle virade sina armar runt min rygg, drog mig närmare henne och fortsatte, besvarade varendaste en kyss med mera iver än föregående. När jag placerade några kyssar längs med hennes käke, ner mot halsen och brösten, så avbröt hon mig. "Dante, inte här, vem som helst kan se" väste hon tyst och jag skrattade lågt. "Det kunde väl vem som helst göra på genom köksfönstret också", igen fick jag ett löst slag på armen som svar. Men hon kysste mig igen, och tio minuter senare när hennes kläder låg i en hög bredvid oss så brydde hon sig inte lika mycket om vem som kunde se, då var det bara vi två som existerade.

___

rösta och kommentera gärna <33

man märker hur mycket socialfobi förstör för en när man får se sina favoritartister live, men över halva konserten går ut på att man står där med tårarna rinnande längs med kinderna. inte lyckotårar, absolut inte. tårar för att det var för mycket människor omkring mig. tårar för att jag var rädd att inte kunna komma bort. tårar för att jag ens hade ångest. tårar för att jag hade EN jävla chans att se hov1 live, men min socialfobi sumpade hela chansen. gråtandes skickade jag ett sms till min mamma, att jag hatade mitt liv, ville dö, ville bort och bad henne hämta mig.

mitt under mina favoritartisters konsert. för inte ens då kunde jag njuta. det var första, möjligtvis också sista gången jag fick se hov1. och halva konserten hade jag en panikattack, andra halvan bet jag ihop och kände tårarna i halsen varendaste en jävla sekund, men tvingade mig själv att ens försöka njuta. jag tror inte jag njöt en enda sekund.

min mamma var påväg att köra allt som allt 5-6 timmar för att hämta mig. är det meningen att varenda en gång jag gör något utanför hemmet så ska hon måsta sitta uppe och oroa sig, och bara vänta på meddelandet "mamma jag mår dåligt, jag har ångest och vill hem"? för så är det nu iallafall. är det meningen att mina kompisar som jag är med inte heller ska få njuta av konserten, bara för att deras bästa vän inte klarar av att vara bland folk????

att stå bland människor. det fucking går inte. och det får mig att känna mig dålig. misslyckad. usel. svag.

jag känner mig på riktigt så jävla svag och löjlig.

alla mina lärare och min psykolog tror ju typ att min socialfobi har "gått över" bara för att det verkar som om jag inte har lika mycket ångest längre. det är bara för att jag inte vill visa det för någon. men ni förstår, ni förstår så jävla bra och det är jag SÅ tacksam över.

förlåt för att jag "klagar" över mitt liv igen. det här är bara typ enda stället där jag på riktigt kan tala ut