ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

17

BELLE

Det gick flera dagar. Adrienne hade försökt kontakta mig men jag ville inte träffa henne, ville inte höra något av henne längre. Likaså med Dante.

Den enda personen jag hade sett var Zoe, som kom varje dag till mig, lagade mat och städade lite. Och hon förstod att jag inte ville prata om saken. Det jag älskade mest med Zoe var att hon förstod, fastän jag var helt tyst. Hon tjatade inte att jag skulle berätta, frågade inte tiotals gånger vad som var fel, utan bara hjälpte mig med de saker jag inte orkade göra själv.

Vi låg i soffan och kollade på någon dålig serie på Tvn. Zoe höll sina armar kring min kropp, drog till lite extra ibland, som om hon var rädd att jag skulle försvinna om hon inte höll om mig.

"Belle?", jag hörde direkt på Zoes röst att något var lite på tok. "Vad är det?", jag blev chockerad av hur hes min röst lät och suckade lite. Den blir väl så när man gråter typ en vecka i sträck. "Du vet att du borde säga något till Dante. Han oroar ihjäl sig", jag satte mig upp i soffan och mötte Zoes blick. "Jag vet" viskade jag tyst. För hon hade rätt. Dante förtjänade att få en förklaring, och också en chans att förklara sig.

Som på beställning, så fick jag ett meddelande av Dante. Och detta var första meddelandet som jag faktiskt läste.

Från: älskling <3 21:33
Jag hoppas du vet att jag älskar dig.

Till: älskling 21:35
Kom hit.

Tjugo minuter senare hade Zoe åkt hem, hon ville att jag och Dante skulle få tala ifred, och direkt när jag hörde några knackningar på dörren så kände jag igen dem. Det var Dante. Han var här.

Jag mötte min spegelbild, på vägen till hallen, och suckade tyst. Vad som tittade tillbaka var en tjej med svullna, röda ögon, rodnade kinder och smutsigt hår. Och jag skakade trött på huvudet. Om det alltid skulle vara såhär med Dante, att jag skulle vara sårad, ledsen och känna mig bedragen, så vet jag inte om det är någon jävla idé för oss två att ens fortsätta.

Men jag öppnade ändå dörren, kände direkt hur doften av hans parfym mötte min näsa. Doften av min Dante. Och så fastnade min blick i hans. Jag granskade hans ansikte, granskade hans ögon. De var minst lika svullna, kanske till och med ännu värre. "H-hej" viskade han tyst och när jag hörde hur svag hans röst lät så brast något inom mig, och mina tårar forsade ner för kinderna. Jag slängde mina armar kring hans nacke, han lyfte upp mina ben så de var runt hans midja och gick in i lägenheten, med mig i famnen. På något konstigt sätt lyckades han stänga dörren efter sig, och gick, med mig i famnen, till mitt sovrum. Jag förstod att hans plan inte var att ligga. Det här gick inte att lösa med ett ligg, och det visste Dante också.

Så när han lade mig ner på sängen, lade han sig tätt intill mig bara, med sina armar om min kropp. Hans snyftningar ekade i rummet, fick sällskap av mina. "Förlåt" viskade jag, tyst, knappt så jag ens själv hörde det. Men Dante hörde. Han lyssnade ju alltid.

"Varför säger du förlåt?" undrade han, strök min rygg och kramade om mig lite extrahårt. "För att jag inte har förklarat vad som hänt. Eller låtit dig förklara".

"Om du är redo att berätta så lyssnar jag" var hans svar och jag suckade nervöst. Han var på riktigt helt omedveten om saken. Så, jag satte mig upp, släppte hans hand och tittade bara in i väggen. Samlade mod och försökte göra mig förberedd för att vad som helst kunde komma som svar.

"Adrienne berättade att hon är mamma till Julia"