ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

11

BELLE

Det var dagen före julafton, den 23 december och vi satt på ett flygplan som skulle ta oss till Frankfurt, där vi skulle byta plan så vi kom till Barbados. Klockan var halv fyra på morgonen, eller natten, vad man än ska kalla det. Flygresan skulle ta runt tretton timmar, så sova hade jag definitivt planerat göra i flyget.

Dantes hand letade sig till min och hans fingrar flätades ihop med mina. "Jag ser fram emot att fira jul med dig, älskling" viskade han tyst och jag log lyckligt. Det skulle vara den första julen jag firade, ända sedan min kontakt med mina föräldrar upphörde. Och fastän Adrienne var tillbaka i mitt liv så hade jag fortfarande inte tagit kontakt med mina föräldrar, och ville inte spendera jul med varken dem eller med Adrienne. Jag ville inte bli påmind om hur allting var förut. För jag skulle ändå aldrig kunna förlåta min pappa för att ont han förde in i vår familj.

"Jag har inte firat jul på typ fyra år" svarade jag och han såg på mig med en chockerad blick. "På riktigt?", och jag nickade. "Då ska vi se till att vi tar igen alla fyra år det här året" var hans nästa ord och jag log stort. "Blir inte Julia ledsen när du inte firar med henne?" Frågade jag och han skakade på huvudet. "Vi firar aldrig jul tillsammans på själva julaftonen. Erica vill fira med sina föräldrar och ska alltid ha med någon ny av sina manliga vänner, och jag kommer varken överens med Ericas föräldrar eller med henne. Jag och Julia firar alltid jul ett par dagar efter riktiga julen, bara vi två. Så har det alltid varit" förklarade han och jag nickade lite som svar. "Okej". "Du kan fira med oss i år", hans nästa mening chockerade mig en aning och jag såg på honom med ett höjt ögonbryn. "Tror du Julia skulle tycka om det?" frågade jag lite osäkert och han nickade. "Julia älskar dig. Hon skulle bli överlycklig", och så skrattade jag sådär lyckligt igen. Visserligen var det inte min familj, men kanske det var okej att låtsas lite, att jag äntligen skulle få fira jul som en familj igen. "Tack, Dante" viskade jag tyst mot hans axel och han lutade sitt huvud mot mitt.

"Har du joinat mile-high club?" Frågade Dante några minuter senare, med ett lekfullt leende på sina läppar. Jag skrattade tyst och skakade lite på huvudet. "Nej, det har jag inte. Har du?", och Dante skakade även han på huvudet. "Well, vi sitter trots allt längst bak..." började han med en tyst ton och jag slog honom på armen. "Dante!" väste jag och han skrattade. "Kom, jag måste på toa" var hans följande förslag och jag himlade skämtsamt med ögonen men följde med. Why not, liksom?

En stund senare smög jag mig tillbaka till våra platser. Som tur hade vi platserna längst bak i flyget och det fanns toalett precis bakom oss, vilket resulterade i att det inte var så värst svårt att ta sig dit så ingen märkte. Dante stannade på toaletten för att göra det ännu mindre misstänksamt, men kom någon minut senare och slog sig med en duns ner på säter bredvid mig. "Jävlar..." viskade han tyst och lite andfått i mitt öra, och lutade huvudet mot min axel. Jag fnissade lite, och mötte hans blick. "Du är lika skön uppe i luften som nere på marken" var hans nästa mening och jag såg chockerat på honom. "Dante!" fräste jag till igen och vi båda skrattade. Fan vad jag hade saknat den här killen.

Flygresan gick snabbare än förväntat. Vi åt, såg på någon usel film tillsammans, träffades på toan en gång till och landade sedan i Frankfurt. Där fick vi gå raka vägen till vårt nästa flyg, varav på vilket vi sov största delen av tiden. När vi landade i Barbados var det som om en tjock vägg av värme slog emot mig, jämfört med kalla Sverige, och jag insåg direkt att jag inte skulle få användning för min ylletröja jag hade envisats med att packa med. "Fy fan vad skönt, Belle!" utbrast Dante när vi satt i taxin som skulle ta oss till vårt hotell.

Vilket inte var som vilket hotell som helst. När vi kom fram så såg jag det vackra turkosa vattnet, och en massa små mysiga bungalows som hade byggts ovanför vattnet (bilder lägre ner om ni inte förstår hurdana jag menar).

"Dante?!" utbrast jag, för typ femtionde gången hittills på den här resan. "Surprise" viskade han tyst och slingrade sina armar kring min midja. Jag blickade överlyckligt omkring på området, det här var tusen gånger bättre än jag hade förväntat mig. "Hur... va?!", och Dante skrattade lite åt min chockerade reaktion. "Vänta här babe, jag hämtar nycklarna till vår bungalow", och jag rodnade lite när han kallade mig babe. Dante styrde stegen mot en lite större stuga en bit ifrån, och jag bara stod kvar, beundrade vyerna. Det var extremt vackert och jag var på riktigt chockerad, och överraskad. Jag hade förväntat mig ett hotellrum, visst skulle det absolut dugit för mig, men detta var ännu bättre.

Dante återkom med två nycklar i handen varav han gav ena åt mig. Med våra resväskor i handen så styrde vi stegen över de långa broarna som skulle leda oss till vår bungalow. Vi gick i kanske tre-fyra minuter innan han stannade utanför en. Han låste upp dörren, öppnade den och ställde sig åt sidan. "Damerna först" sade han leendes och jag skrattade tyst men gick med snabba steg in i den lilla "stugan". En stor dubbelsäng låg och tog största delen av utrymmet i det första rummet, med utsikt över hela havet. Vi hade ett litet loft med stora kuddar och en soffa, en stor toalett med både dusch och badkar och även en liten köksvrå. På bakre delen av stugan fanns det en slags balkong, eller terass, med solstolar, en liten simbassäng och olika soffor, och från terassen gick det som en trappa ner i havet. "Dante, det här är bättre än jag någonsin skulle ha kunnat önska mig" viskade jag tyst när jag blickade över utsikten från vår terass. "Allt för min prinsessa", han placerade några kyssar längs med min hals och jag njöt i hans omfamning.

Min prinsessa.

___

Här är några bilder hur jag tänkte mig och försökte förklara gällande deras "hotell":