ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

19

DANTE

Belle låg i mina armar, jag höll om henne och strök henne på ryggen. Med några sekunders mellanrum så drog jag henne ännu närmare, kramade henne ännu hårdare och ville inte släppa. För jag visste att detta kunde vara sista gången. Sista gången jag fick hålla om henne, sista gången jag fick röra i henne. Om hon skulle be mig lämna nu, be mig att gå, så visste jag att hon inte skulle ta mig tillbaka. Att det inte skulle finnas en till chans för oss.

Ibland undrar jag om jag skulle gjort något annorlunda om jag skulle få återuppleva dagen då jag såg henne i klassrummet första gången. En del av mig önskar att jag aldrig skulle erbjudit privatlektioner, att jag aldrig skulle låtit mig se henne som något mer än bara min elev, då skulle hon inte ligga här i mina armar såhär sårad. Då skulle jag inte kunnat såra henne. Samtidigt så vet jag att skulle jag på riktigt få chansen att göra om den dagen så skulle jag välja henne, om och om igen. Den här tjejen hade gett mig så mycket glädje och en helt annan syn på livet, hon hade visat mig vad kärlek var och också var hjärtesorg var. Jag skulle välja både våra ups and downs, om och om igen.

"Dante?", hennes röst var svag och skakig. Jag tittade ner mot hennes ansikte och hon mötte min blick. "Ja, älskling?" svarade jag, men en darrande röst. Rädd för att det nu skulle komma de några orden jag fruktade.

"Varför kan inget någonsin vara enkelt för oss?" mumlade hon tyst och hennes tårar fortsatte forsa längs med sina kinder.

"Jag vet inte" viskade jag tyst tillbaka, drog hennes kropp lite närmare igen. Hela hennes kropp skakade, snyftningarna ekade mellan väggarna i rummet som kändes så främmande och ovälkomnande jämfört med förut. "Om... om du vill göra slut med mig så snälla säg det" mumlade jag, var rädd att få höra typ 'okej, vi gör slut då'.

"Jag har ingen aning Dante vad jag vill, annat än att jag just nu vill ligga här" svarade hon med en suck, lade sig ovanför mig och kysste mig. Jag log lite, inte direkt ett glatt leende men mer som en lättnad. Hon var i alla fall inte säker på att hon ville göra slut med mig.

Och vi hånglade, myste, låg, myste och låg igen. Kanske sista sexet någonsin, båda visste att det fanns den möjligheten. Att det kanske skulle vara slut nu. Så vi gjorde det bästa av det, och i alla fall dämpade det bådas ångest för stunden.

_

förlåt för ett kort kapitel, ta hand om er puss <3