ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

26

BELLE

Jag stod framför spegeln i sovrummet i vårt nya fina hus och testade kläder till dejten jag och Dante skulle på ikväll. Han hade sagt att han ville bjuda mig på en överraskningsdejt och jag gick ju såklart med på det, vad som helst med honom liksom.

"Du är så jävla vacker, älskling" hörde jag Dante säga från dörröppningen och jag svängde mig om för att se honom. Där stod han, lika snygg som alltid, med en svart kragskjorta och svarta jeans. Enkelt, men det klädde honom bättre än någon annan.

"Du om någon är vacker" svarade jag och han kom fram till mig och placerade sina armar kring min midja. Jag lutade försiktigt mitt ansikte mot hans bröstkorg, ville inte smutsa ner hans skjorta med mitt smink.

Dante strök sina fingrar över min rygg, precis sådär som han visste att jag tyckte om. Precis sådär som han alltid gjorde innan vi gick och lade oss, eller när jag var ledsen. Något jag sällan var nuförtiden.

Jag trodde aldrig på att kärlek var något som kunde rädda en person. Aldrig att jag som sextonåring skulle trott att jag några år senare stod i armarna på min själsfrände och verkligen mådde bra. Genuint bra. Jag trodde alltid att kärlen bara var något vi människor hade hittat på och försökte trösta varandra med att skulle rädda oss, men så kom Dante in i bilden, och räddade mig från hela mitt jävla mörker. Visst hade vi en lång väg framför oss att gå, men det var jävligt mycket enklare när vi fick gå den vägen tillsammans.

En timme senare stannade vår taxi utanför en av de finaste restaurangerna i området och jag kollade fundersamt på Dante. "Dante, det här måste ju varit jättedyrt?!" utbrast jag och han skrattade lite. "Allt för min prinsessa" svarade han bara och pussade mig på pannan.

Vi beställde vår mat och varsitt glas vin, åt, skrattade och pratade. Det var en sak jag älskade med honom. Det blev aldrig tyst, det fanns alltid en eller annan historia att berätta, en tanke att utveckla eller uttrycka. Man behövde aldrig anstränga sig för att komma på något att säga.

"Mirabelle" sade han plötsligt och jag tittade på honom förvirrat. Han kallade mig sällan för mitt hela namn, ingen gjorde det. Och så steg han upp, tittade på mig med en blick jag inte kunde tyda, innan han satte sig på ett knä på golvet.

"Mirabelle Jaqueline Izabellé Côté. Jag älskar dig. Jag älskar att vi kan bete oss som barn som jagar runt varandra i huset ena dagen, och nästa sekund vara fullt allvarliga och tala om allt mellan natt och dag...", mina ögon blev tårfyllda. Jag visste vad som var påväg.

"Jag älskar att ha dig som min flickvän, sambo men också som min bästa vän. Du är allt i ett för mig. Vad som än händer så kommer du alltid vara det bästa som finns för mig och vara den som finns närmast hjärtat för mig, vad det än gäller. Du är den vackraste, snällaste och omtänksammaste personen jag vet. Du gör till och med mina mörkaste dagar ljusa och får mig att vara mitt bästa jag. Jag hoppas mer än något annat att få spendera hela min framtid med dig, och att du alltid, alltid, kommer vara vid min sida. För du är det allra bästa som hänt mig". Vid det här laget rann tårarna längs med kinderna som fontäner.

"Så, Mirabelle Jaqueline Izabellé Côté. Vill du gifta dig med mig?", och så plockade han fram en svart ask ur fickan och öppnade den, med den finaste ringen i sig.

En dag kommer man att träffa någon som får allt att falla på plats, någon som får en att förstå varför ingen annan relation någonsin hade fungerat och varför ingen annan någonsin hade behandlat en bra eller fått en att känna dig tillräckligt bra. Någon som orkar pussla ihop alla dina borttappade pusselbitar, någon som ville försöka laga dig fastän den skulle kunna skurit sig på ens krossade bitar. Någon som riskerade allt för dig och som du själv är villig att riskera allt för. Någon som är den saknade biten. Någon som Dante.

"Ja, Dante. Ja!"

🥳🥰☔️☺️🤷🏻‍♀️🎭

Imorgon kommer troligtvis vara den bästa dagen i hela mitt liv och jag har aldrig sett fram emot något i mitt liv så mycket som för det just nu. Faaaast såklart måste man ju ha liiiiiitelitelite ångest bara för att VAD OM DET INTE ÄR SÅ KUL SOM JAG HOPPAS PÅ??????🥰🥰🥰🥰🥰

nej men jag är verkligen på riktigt taggad och känner nu att jag börjar få koll på mitt liv igen.

Allting kommer lösa sig, oavsett hur jobbigt det känns i stunden. Ta hand om er mina finisar, ni är såÅÅÅÅ jävla värdefulla. Kom ihåg att jag alltid finns här om det är något ni vill prata om.

snart ska jag o min pojkvän flytta ihop btw o de ser ja också fram emot hihihihi GLAD 🥳❤️