ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

4

BELLE

"Kan du berätta om honom? Berätta allting", Julius strök mig försiktigt över kinden där jag låg med huvudet i hans famn, återigen med tårarna rinnande längs med kinderna på grund av Dante.

"Vad vill du att jag ska berätta?", min röst sprack i mitten av meningen och Julius torkade  bort en tår som rann längs med kinderna. "Berätta allt. Berätta hur fina ni var tillsammans, och berätta om hur mycket han sårade dig. Berätta hur sönder du är, och hur hel du var med honom. Bara låt allting komma ut, gråt om du vill eller skrik om du vill". Jag suckade, och skakade försiktigt på huvudet. Julius såg på mig med sorgsna ögon, han ville ju bara hjälpa, men jag visste inte ens själv om det var möjligt att hjälpa mig.

Jag tog en sked av glassen som jag hade i handen, och Zoe bytte kanal på TVn för att se på något annat än alla usla kärleksserier. "Sånt jävla skit" muttrade både hon och Julius samtidigt och vi alla skrattade lite åt kommentaren. Julius och Zoe kom bra överens, men Adrienne däremot tyckte verkligen inte om honom. Varför visste jag inte, kanske hon bara inte ville att jag skulle dämpa mina känslor med hjälp av någon annan.

Det låg ett tungt lager av genuin smärta i luften, det var som om vi alla i rummet kände samma känsla. Den känslan jag kände inom mig, den äckliga obehagliga smärtan, känslan av att helt enkelt inte vara tillräckligt. Zoe morrade irriterat åt ytterligare en kärleksfilm som började på TVn, Julius lekte med mitt hår och spelade på sin mobil och jag bara låg, med huvudet i hans famn, slutna ögon och bara tänkte. Undrade vad som skulle hända härnäst, hur morgondagen skulle se ut, och speciellt, hur många dagar det skulle ta för mig att komma över Dante. Kanske veckor, månader eller till och med år. För nu hade det gått ett år, och smärtan var värre än veckorna direkt efter. Veckorna direkt efter att han aldrig hörde av sig när jag lämnade.

Jag såg en bild i mitt huvud. Dante som låg i sin säng, hemma i sitt sovrum. Och Rosa som låg med huvudet på hans bröstkorg, och var så jävla nöjd över att ha fått honom. Varför, varför i hela helvete skulle hon få honom? Det var så jävla orättvist, att en person med hjärta svartare än kol och hårdare än sten, skulle få honom.

"Zoe, det gör ont" viskade jag tyst. Julius hade åkt hem, och jag låg med huvudet i Zoes famn. Våra blickar var fästa ut genom fönstret och vi båda hade legat i tystnad med fokuset på den mörka, svala luften utanför fönstret. "Hur känns det? Var gör det ont?", hon strök sin hand över min kind och gjorde svaga cirkulationer över min hud för att hålla mig lugn. "Det känns som om någon har stuckit in en kniv i min bröstkorg, och varje gång jag tänker på honom så trycks den lite längre in, och det gör lite mer ont för varje gång"

__

"Vill inte möta min spegelbild, jag vet att hon är besviken. Lovade henne att vara stor, men har nog aldrig känt mig såhär liten" - peterpansskugga på tumblr.

Kände igen mig.