ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

16

BELLE

Tyvärr är kärlek inte alltid en dans på rosor. Det är inte alltid mysande ända till sent på eftermiddagen, det är inte alltid bara skratt och glädje.

Ibland, och lite för ofta, är det tårar. Det är brustna hjärtan, det är självtvivlen. Det är gånger man sitter och stirrar in i väggen, för man har hört eller sett något som tär itu delar av en. Det är gånger man skriker, gånger benen viker sig under en och man faller ner på duschgolvet. Blåmärkena på knäna känns nästan lika mycket som smärtan inombords.

"Jag är mamman till Julia"

Fem ord.
Dessa fem ord var de mest förvirrade fem orden jag någonsin hade hört. Jag visste inte vad jag skulle tro, tycka eller tänka.

Vad är det meningen att tänka när man får veta att ens syster är mamma till ens pojkvän barn? Om det finns någon slags instruktionsmanual till hur man ska hantera en sådan information så skulle jag gärna läsa igenom den.

Jag låg hemma i min säng, vred och vände mig. Jag hade inte svarat till Dante på hela kvällen, annat än skickat ett meddelande att jag var hemma och skulle gå och lägga mig. Jag hade stängt av samtalet med Adrienne direkt efter hennes oförväntade nyheter, och hade gått hem efter det.

Dante ringde gång på gång. Det kom in hundratals meddelanden, av både honom, Adrienne och Zoe. Men jag bara svängde skärmen neråt och blicken upp i taket. Någon timme senare, efter att bara legat och tänkt, så hörde jag knackningar på dörren. "Hallå, älskling, öppna dörren!", mitt hjärta gick i typ tusen bitar när jag hörde Dantes röst. Omringad med täcket kring mig så gick jag till dörren, var påväg att öppna men något inom mig sade emot. Gör inte det.

Så jag öppnade inte. Jag bad bara Dante att gå, och sade att jag ringer snart. Visst, han hade rätt till en förklaring, men just nu ville jag inte höra den. Jag var inte redo.

Zoe kom över på kvällen, efter att jag hade legat i sängen utan att varken ätit eller sovit sedan jag kom hem, halv två natten innan. Hon lagade mat, och försökte få mig att prata, men jag satt bara tyst. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Hur skulle man förklara en situation som denna? "Jo, förresten, Adrienne är mamma till Dantes barn. Bara så att du vet"? Och hur jag än vände och vred på det i mitt huvud så blev jag inte något klokare, det var fortfarande lika obegripligt.

Något av det värsta jag vet är känslan av att något du älskar och kämpar för att ha fått, tas ifrån dig. Jag har förlorat Dante en gång, och nu var jag livrädd att förlora honom igen. För jag visste inte om jag själv skulle klara av att vara tillsammans med någon, som har en dotter med min syster. Det låter helt jävla stört. Dante, Julia och min syster är en familj.

Är det liksom meningen att inget någonsin kan gå bra? En dag känns livet perfekt, som att inget någonsin kan förstöra det, och nästa dag kommer något och gör allt så jävla svårt, så jävla omöjligt igen. En dag känner man att man har hittar personen man vill spendera hela sin framtid med, nästa dag öppnar man inte ens dörren när han ringer på.

__________________

Läste just själv igenom boken och lade märke till miljontals slarvfel som jag skrivit. Ber om ursäkt för alla dessa! <3

This letter is for you. The you that's had a rough week.
The you that seems to be under constant storm clouds. The you that feels invisible.
The you that doesn't know how much longer you can hold on. The you that has lost faith.
The you that always blames yourself for everything that goes wrong.
To you. 
You are incredible. You make this world a little bit more wonderful. You have so much potential and so many things left to do. You have time.
Better things are coming your way, so please hang in there. You can do it. - Jodi Ann Bickley på tumblr. Kom ihåg att ni alla är värdefulla och viktiga.