ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

8

DANTE

"Varför hörde du aldrig av dig?", vi satt med varsin filt runt axlarna i soffan och andades in den svala kvällsluften. Jag vet inte vad min plan hade varit att säga eller göra, men just nu stod det still. Inte i hjärnan, tankarna rörde sig som en bergochdalbana, men inga ord kom ur min strupe. Jag ville bara få ett tecken, något som skulle ge mig klarhet, visa vad som vore rätt.

"Jag... jag ville inte störa dig" mumlade jag tyst och hon suckade frustrerat. På riktigt så hade jag ingen aning varför jag inte hade hört av mig. Jag var mest rädd att bli avvisad. "Varför lämnade du mig?" var min följdfråga och hon såg på mig med tårfyllda ögon. "Jag kan inte berätta. Din flickvän skulle bli arg" muttrade hon och jag höjde ögonbrynet, hade detta en sammankoppling med vad Rosa hade sagt om Julia tidigare?

"Jag gjorde slut med Rosa" mumlade jag tyst och hennes förvånade blick mötte min. "Varför? Tröttnade du på henne också?" undrade hon med en spydig ton i rösten. "Jag tröttnade aldrig på dig, Mirabelle. Absolut inte" förklarade jag och kunde se hur lättnad spreds i hennes blick. Jag visste att hon visste att det inte var orsaken, hon behövde bara få det bekräftat.

Jag kom sedan och tänka på en av de största orsakerna till att jag var där, inte bara för att berätta att jag saknade henne utan också för att klargöra saker. "Rosa bad mig att hälsa dig något om att Julia inte kommer bli skadad, kan du snälla förklara vad det betyder?", jag skakade lite på rösten när jag yttrade frågan, det kändes som att jag hade frågat om saker jag egentligen inte ville ha svar på.

Belle tog fram sin telefon och visade först meddelanden från ett nummer hon hade döpt till jävla livsförstörande horunge. "Vem är detta?" frågade jag, helt oförståendes om varför hon visade dessa sms. "Rosa", och så förklarade hon. Hon förklarade hur Rosa hade hotat henne, hotat med att skada min dotter. Belle berättade hela historien, att det var därför hon måste ta avstånd och därför allt blev så fel mellan oss.

Och aldrig någonsin hade jag känt ett sådant enormt hat mot någon person som i den precisa stunden. Jag hatade Rosa.

"Om jag bara skulle ha vetat" viskade jag med tårfyllda ögon, och armarna kring hennes kropp, ännu smalare än förut. Hela hon såg helt förstörd ut, men var fortfarande precis lika vacker som förut, om inte ännu vackrare. "Jag önskar att jag skulle ha vågat berätta" viskade hon och jag nickade, höll med. Jag önskade det också. För i ett års tid hade vi gråtit, älskat och saknat varandra, på grund av Rosa. Och jag var mer äcklad än någonsin förut över att jag hade haft mina händer på hennes kropp. Jag var rent utsagt rasande över hur mycket hon hade lyckats skada Belle, hur sårad och krossad Rosa hade fått Belle att känna sig. Fast, det var ju inte bara Rosas fel.

Det var mitt också. Jag var den som aldrig hörde av sig igen, bara för att jag var rädd för att få höra att jag inte dög. Det var mitt fel att Mirabelle hade mått så dåligt, känt sig så värdelös.

"Förlåt älskling" viskade jag tyst i hennes öra och hon gömde sitt ansikte i min bröstkorg, mumlade något ohörbart blandat med sina snyftningar. "Vad sade du?", "Det var ett helvete utan dig".

Och några timmar senare låg vi i hennes säng, som så många gånger tidigare, mina armar kring hennes kropp. Vi hade haft sex, älskat, igen, för första gången på över ett år, och låg nu på samma sätt som så många gånger förut. Och äntligen kunde jag känna mig hel igen, äntligen kunde jag känna mig fullständig igen. "Mirabelle, du är fan beroendeframkallande" viskade jag, och fick en trött puss på kinden och ett halvsömning mummel tillbaka. Men visst hörde jag ändå att det var "jag älskar dig" som hon hade sagt. "Och jag älskar dig" var det sista jag sade innan jag somnade.

______________________

Hej igen. Jag har varit borta i över en månad, jag ber om ursäkt. På riktigt. Både för det usla kapitlet men även för den usla uppdateringen. Mitt mående har inte varit det bästa, igen, samt att jag helt enkelt har haft fullt upp. Jag har inte hunnit, eller haft någon slags motivation till att skriva.

Jag kom precis hem från en resa med 7 av mina tjejkompisar, vi var en vecka i Kroatien. Jättekul men definitivt energikrävande, är verkligen heeeelt slut nu. Sena kvällar, mycket festande och andra ohälsosamheter och inte så mycket mat eller sömn, så helt slut är man. Men roligt var det i alla fall.

Hoppas ni tyckte om kapitlet, det tog länge för mig att komma in i skrivandet och kapitlet tog därför väldigt länge att skriva. Jag vet inte ännu när nästa kommer men ska försöka ta itu och uppdatera oftare, men tänker ej lova något.

Och om jag nu har skrivit något som inte riktigt stämmer med vad jag skrivit förut så ber jag om ursäkt, jag har inte läst igenom boken före detta kapitel och jag hoppas ni har förståelse för att jag också kan glömma saker.

Ta hand om er, jag älskar varenda en av er. Puss.