ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

23

BELLE

Leendet på Dantes läppar efter att jag hade berättat om mitt beslut var större än någonsin, och jag kände verkligen på mig att det här var det enda möjliga rätta.

Allt var inte helt perfekt med mig och Dante, absolut inte. Är det fan ens lagligt att vara tillsammans med ens systerdotters pappa? Jag vet inte, men lagligt var det inte heller att dejta sin lärare och det gled ju framåt hur bra som helst så, kanske det inte har någon skillnad. Men jag försökte jobba på att kunna börja acceptera situationen, för mitt mående blev direkt bättre när jag tog in Dante tillbaka i mitt liv.

Det tog inte mer än tre dagar innan Adrienne ringde till mig, bad mig komma över för att hon hade något viktigt att berätta. Så, dit var både jag och Dante nu påväg. Jag hade väl ingen egentlig orsak att vara arg på henne, men jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes extremt jävla pissuselt att hon och Dante skulle vara i samma rum. Utan Dante skulle jag dock säkert slå henne, så jag kände att jag behövde moraliskt stöd med mig.

Vi satte oss i soffan i Adriennes vardagsrum och hon hällde i sig ett glas vin, innan hon suckade högt. "Okej, det här är jävligt svårt att berätta, först och främst, och jag hoppas ni kan förlåta mig för detta", jag höjde ögonbrynet och tittade med en lite ilsken blick på henne. Inte nog med vad som hänt hittills, ska det vara nåt ytterligare nu?

"Dante är inte riktiga pappan till Julia", jag spottade ut klunken vatten jag hade haft i munnen.

"Jag vågade inte berätta vem riktiga pappan var, då när jag skulle föda henne", jag suckade, steg upp från soffan för att gå fram till fåtöljen där hon satt, och gav henne en hård käftsmäll. "Aj, vad fan var det där bra för?" skrek hon, förde handen mot stället där min knytnäve träffat. "Vad fan var det bra för att du försökte allt du kunde för att förstöra min och Dantes relation? Vad fan var det för bra i att få någon annan att tro att han är pappa till ett barn som han på riktigt inte ens är pappa till?" fräste jag irriterat tillbaka och Dante instämde. "Du är fan sjuk, Adrienne. Du är sjuk. Att låta någon tro, i flera jävla år, att man är pappa till ett barn, bara för att du själv är feg, och sedan försöka förstöra min och Mirabelles relation på grund av det", han var verkligen rasande, men han höll sig trots det relativt lugn. Jag hörde på sättet han andades, och såg hur hans knytnävar spändes. Så, snabbt greppade jag tag om hans hand och kunde känna direkt hur hans kropp slappnade av.

"Jag... jag-", "Spara det Adrienne. Jag vill inte höra mer av dina lögner. Du har förstört tillräckligt. Jag hoppas, från djupet av mitt hjärta, att jag aldrig behöver se dig igen" sade jag innan jag med bestämda steg gick ut ur lägenheten. Vilken jävla idiot till syster jag har haft ändå.

När vi kom ut från hennes lägenhet och in i Dantes bil så bara tittade vi på varandra, och han skakade irriterat på huvudet typ. "Inget illa menat, men jag tror verkligen att dina föräldrar glömde ge hjärnceller till Adrienne och gav alla till dig i stället", jag fnissade lite. Det var inte roligt men trots det skrattade även Dante. "Vad fan händer nu? Tänker du berätta till Julia och Erica?" frågade jag och han nickade. "Först vill jag göra ett DNA-test, men jag vill absolut berätta för dem", jag nickade lite. "Bäst att vara säker, man vet ju aldrig om Adrienne ljuger igen"

"Dock ändrar det absolut inget mellan mig och Julia. Jag ser henne fortfarande som min dotter, fastän hon biologiskt inte skulle vara det. Hon kommer alltid vara min lilla flicka och om vi inte delar DNA så är jag ändå den hon kallar pappa och hon är min dotter" förklarade han och jag nickade. Jag var glad över hur fin han var, verkligen.

"Jag älskar dig, Dante", och han sken upp som en sol. "Jag älskar dig, Belle" svarade han och kysste mig, inte försiktigt utan däremot passionerat, hårt. Och så satte han igång bilen, körde fort till hans lägenhet och så skyndade vi oss upp. Nu hade vi verkligen varandra, nu var min syster helt ur vägen. Det var bara vi.

Och glädjen över att vi hade varandra märktes, definitivt.

_
1. ville ba berätta att jag nu äntligen har skaffat en ny mobil, min förra gick sönder på nåt konstigt vänster men NU efter en månads beslutsångest har jag en fungerande telefon (och bokstavligen 0 på mitt konto)

2. glömde va de andra ja sku berätta var

3. Hejdå
3.2 tyckte kapitlet var skit men ville få in dehär så förlåt förlåt hoppas de duger puss

3.4 oj borde va .3 men okej JAG MÅSTE SOVA HERREGDU ja e van att somna senast 22:30 o atm e klockan 3:16?:!:!2! sov äckliga kvinna SOV 🛏