ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

24

BELLE

Jag svängde på mig i sängen och mötte Dantes slutna ögon och lätta, pustande andetag. Han sov ännu. Jag satte mig upp i sängen, tog upp min bh och hans Stüssy-hoodie från golvet och klädde på mig dem, svängde sedan blicken mot honom. Han var så jävla fin. Hans blonda hår låg rufsigt över huvudet och täcket täckte bara hans nedre kropp, så jag såg alla tatueringar på armarna och magen. Lätt strök jag fingret längs med hans tatuering, stannade vid "förlåt mig", där jag lät min hand vila kvar.

Han hade några gamla, svaga, knappt synliga acneärr på sin kind, en sak jag visste att han var osäker om men jag tyckte det gav mer karaktär i honom. Det var liksom fint. Fast, han skulle vara fin i vad som helst.

"Du vet att du stirrar?", jag väcktes ur mina tankar och mötte hans blick. "Inte mitt fel att du är så jävla fin också när du sover" svarade jag ursäktande och han skrattade kort, innan han sträckte på sig och gäspade. "Godmorgon älskling. Jag har saknat dig" mumlade han sedan. "Du har ju sovit bredvid mig?" påpekade jag undrandes men log ändå åt kommentaren. "Ja? Och? Jag har inte fått prata med dig på-", han kollade på klockan. "8 timmar och 43 minuter" fortsatte han och jag skrattade.

"Kom upp nu, så gör vi frukost" föreslog jag och han skakade på huvudet. "Aldrig i världen att vi stiger upp direkt. Nu lägger du dig här och sover en stund med mig" muttrade han bestämt och jag suckade, tittade på honom med en är-du-seriös-blick. "Klockan är typ halv elva" suckade jag och Dante höjde ögonbrynet. "Exakt. Vi stiger upp tidigast tolv" var hans svar och jag himlade med ögonen innan jag gav efter och lade mig intill honom. Han fumlade med att försöka ta av hoodien jag hade klätt på mig, och suckade argt när han väl hade fått av den och sedan hade svårigheter att knäppa upp bh-n. Efter några om och men fick han av den också, och så drog han min nakna kropp intill hans. Min rygg mötte hans bara bröstkorg och hans arm höll ett ordentligt grepp kring min kropp. Som om han ville försäkra att jag inte var påväg någonstans.

"Du vet väl att jag älskar dig?" mumlade han tyst med en sömnig röst och jag fnissade. "Jag älskar dig också, Dante" viskade jag som svar, innan jag pussade hans hand och somnade om.

Halv två vaknade vi nästa gång och jag satt och skrattade åt Dantes reaktion när han insåg att han lovade att träffa "sina killar" vid två.

"Lås efter dig när du går, om du går" ropade han från hallen och jag gick ut till honom. "Jag vill inte att du ska gå" suckade jag tyst och han svängde sig om. "Jävlar" utbrast han, och jag såg förvirrat på honom och såg hur hans blick rörde sig längs med min kropp. "Du är så himla fin när du har mina kläder på dig" konstaterade han och jag sänkte generat blicken ner i golvet. "Tack" mumlade jag och kände därefter hans armar kring min midja. "Jag älskar dig, du är skitfin och världens bästa" sade han innan han snabbt sprang iväg för att träffa sina vänner.

Till: Zoe <3
Hej. Allt löste sig med Dante. Adrienne är en bitch och henne vill jag aldrig se igen. Ring mig när du hinner, älskar dej ❤️ 

🎅🏻✨🐝🥰😘🌧👵🏻

Hej mina finaste.
Det är jul om 6 dagar, när jag skriver detta. Jag vet att jag inte är ensam om att inte tycka om julen, och ville därför skriva av mig här lite. Jag vet att många som läser detta också kan känna lika som mig. Visst är julen fin, det är fint med pynt och färger, gran och fina julgranslampor, men i alla fall för mig är julen mer en ångestfull tradition än något jag verkligen njuter av.

En del av mig vill verkligen njuta av julen. Vi samlas med min familj och närmaste släkt, äter och firar tillsammans. Alla är glada. Alla förutom jag. Eller, på själva julafton kan jag faktiskt ha det bra. Det är julmorgonen, veckorna och dagarna före och efter jul som är värst. Speciellt veckan före jul. Och där är vi nu.

Jag har alltid haft en slags ångest över att bli äldre. Alltid velat bli ett litet barn igen, hållas vid typ 6-7år gammal och aldrig växa upp. Det är något jag dagligen mår dåligt över - att jag växer upp. Jag tror det är en av många orsaker till att jag mår så dåligt över julen. Jag mår dåligt över att jag mår dåligt över något som för några år sen var typ den bästa högtiden på året.

Jag ser julen som stress, tvingade falska leenden, julklappar ingen egentligen bryr sig om och ingen egentligen har råd att köpa. Julmat tycker jag inte heller om. Jag ser julen som trauman, som en av stunderna man tydligt märker vad som fattas, vad som förändrats.

Julen är en tid då jag märker i hur dåligt skick min mormor och farmor är, en tid då jag inser att jag någon dag kommer mista de närmast mig. En högtid som ger mig stress och panik över att jag någon gång kommer stå i världen utan mina föräldrar och min släkt. En högtid som ger mig stress över att jag själv någon gång måste bilda en familj - jag som inte ens kan ta hand om mig själv?

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med den här texten. Igen en slags förklaring, varför jag inte skriver och varför jag, då jag skriver, skriver som skit. Jag mår skitdåligt och har gjort det hela december, bara för att julen är här snart. Och nu, när det är 6 dagar kvar, mår jag så in i helvetes jävla kukdåligt.

Fan, styrka till er som är som jag och inte gillar julen! Och styrka till er andra också. Kom ihåg att ni är skitfina och värdefulla. Ta hand om er och ta vara på era nära och kära ❤️