ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

7

BELLE

Mobilen vibrerade där den låg någon meter ifrån mig i sängen och jag tog upp den nästan direkt. En del av mig ville att det skulle vara Dante, samtidigt som jag hoppades att det inte var han.

Från: Dante Lindhe
Mottaget: 22:40
jag är hos dig om 10. snälla låt oss tala.

Jag drog täcker över huvudet, räknade sekunder. Sekunder tills han skulle vara inne i mitt hem igen. 550. 551. 552. Och så ringde det på dörren.

Jag tog min morgonrock över kroppen när jag steg upp från den varma och mysiga sängen. Mina fötter sökte sin plats i lurviga tofflor och sakta men säkert sniglade jag fram till dörren. Jag drog in ett djupt andetag, försökte bara förbereda mig för att se honom. Att se killen som krossade mig. Visst, det var jag som "lämnade" honom, men han brydde sig på riktigt inte mer än att bara låta mig gå.

Vissa människor kommer man alltid svara åt när de ringer, öppna dörren när de plingar på, oavsett hur många gånger man har lovat sig själv att aldrig gå tillbaka till personen. Att aldrig igen falla ner på huk för den, som för mig var Dante. Även om jag inte hade talat med honom mer än bara ett fåtal ord på månader, så skulle jag alltid låtit honom komma tillbaka. Så länge han vill det. Zoe hade varnat mig för honom, så många gånger, bett mig att inte ge efter så enkelt, men både jag och hon visste att det inte hade nån skillnad vad hon önskade, eftersom jag alltid kommer ha en svag punkt för Dante. Även om han var orsaken till att jag inte kom upp från sängen på dagar, och orsaken till att jag somnade fyra när jag skulle vakna sex.

Ända sedan han lämnade mig hade bara hoppas på att han en dag skulle ligga bredvid mig igen, att jag skulle vakna med hans armar kring mig, och få höra honom säga att han älskar mig och att jag är vacker. Jag mindes inte ens senaste gången han hade sagt det. Jag hade hoppats dag ut och dag in på att han skulle knacka på min dörr, se på mig med tårfyllda ögon och bara be om att få mig tillbaka. Fast, det var inte så mycket han skulle ha måsta be för det, jag skulle tagit honom tillbaka i ett hjärtslag. Och fastän jag var säker på att han aldrig skulle ringa igen, aldrig skulle stå utanför min dörr så visste jag ändå att jag alltid skulle ha en svag punkt för just precis Dante. Och, nu stod han där. Utanför min dörr. Som jag hade längtat.

Han knackade en gång till och jag väcktes från mina tankar, och öppnade dörren med skakiga händer. Försiktigt knuffade jag upp den och försökte förbereda mig mentalt, för att se den fina blonda killen framför mig.

"Hej" viskade han tyst när han såg mig, och våra blickar låstes samman.

"Hej"

"Jag saknar dig, Belle"