ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

10

DANTE

Belle satt på vardagsrumsgolvet med Julia i sitt knä, och tillsammans byggde de ett hus av Lego-klossar. "Pappaaaaa?", jag styrde mina steg ut ur köket där jag hade stått och möttes av både Belles och Julias fina blickar. "Vad är det älskling?" frågade jag och Julia sprang rätt i min famn. Hon gjorde några konstiga tecken, försökte visa att hon skulle viska något. Jag lyfte upp henne i famnen och hon fnittrade lite, men drog bort mitt hår som låg runt örat och lutade sig sedan framåt för att viska.

"Jag tycker om Belle" viskade hon och jag log stort. "Jag med" svarade jag och Julia fnissade. "Hon är mycket bättre än den där äckliga Rosa som du var med, hon var dum mot mig" muttrade hon surt med en putande underläpp och jag såg på henne med en sorgsen blick. "Förlåt gumman, jag ska inte någonsin låta någon vara dum mot dig", och så kramade hon hårt om min hals. Lite väl hårt kanske, men jag njöt trots det. Visserligen umgicks inte jag och Julia lika mycket som jag skulle ha velat, och visst var hon närmare med sin mamma, men jag älskade min dotter och jag hoppades på att få en ännu starkare relation med henne, och att få träffa henne oftare.

"Är du kär i Belle?" frågade Julia och jag skrattade tyst. "Det är jag", och så mötte jag Belles blick. Hennes ögon glänste av glädje. "Väldigt kär" tillade jag och Julia svängde lite oförstående på huvudet. "Mamma brukar alltid vara med massa konstiga gubbar men hon är aldrig kär i någon" förklarade hon sorgset och jag suckade. Att Erica inte kunde respektera sin dotter tillräckligt mycket för att inte dra hem engångsligg hela tiden gjorde mig verkligen förbannad. "Förlåt för att mamma är sådan", och så kramade Julia mig ännu hårdare. "Det är okej, för du och Belle är så bra så det är jämt" svarade hon och då steg även Belle upp och placerade sina armar kring både mig och Julia. "Finaste ni", och där stod vi, med armarna kring varandra och återigen kändes det som att en bit av mitt krossade hjärta återhämtade sig.

Lite över nio åkte Julia hem, efter att hon hade fällt tusentals tårar och efter att vi hade lovat miljoner gånger att vi skulle ses igen nästa vecka och då umgås hela dagen, från morgon till kväll.

Jag hade tagit en snabb dusch efter att Julia hade åkt hem, och sökte febrilt runt hela lägenheten efter Belle, för att hitta henne ute på balkongen. Hon bar en stor hoodie, med knäna ingömda under hoodien vid brösten. En cigg var placerad mellan fingrarna och hon hade hörlurar i öronen, och ögonen slutna. "Mirabelle?" frågade jag tyst, efter att i några sekunder beundrat hennes skönhet. Jag beundrade hur hon vant särade på läpparna för att ta ett bloss av cigaretten, hur hon drog in röken i lungorna och sedan särade på läpparna igen för att blåsa ut röken. Aldrig hade jag sett någon röka så vackert som hon. Hennes kinder var lite rödtonade av vinterns kyla som omringade oss, och allting fick mig att återigen komma fram till att hon var det absolut vackraste jag någonsin hade sett.

"Dante" svarade hon tyst, fortfarande med slutna ögon och jag slog mig ner på stolen bredvid henne. "Allt okej?" frågade jag och hon nickade, drog ut hörlurarna ur öronen, öppnade ögonen och mötte min blick. "Jätteokej" svarade hon och jag kände hur ett fånigt stort leende tog plats på mina läppar. "Belle, vad sägs om att ta en paus från Sverige?" var min nästa fråga och hon såg fundersamt på mig. "Vad menar du?", hennes blick var svår att tyda. Jag tog tag i hennes hand och flätade in hennes fingrar i mina. "Vad sägs om att åka på en liten semester, bara du och jag? Några dagar eller någon vecka, någonstans långt bort härifrån?", och så såg jag hur glädjen sken i hennes ögon. "Ja!" utbrast hon glatt och jag skrattade lite. "Kom in så bokar vi flygbiljetter", och innan jag ens hade hunnit avsluta meningen så hade hon spurtat in i lägenheten.

Vi satt och kollade runt en stund, och resultatet var en resa till Barbados, med ganska snabb avfärd. Vi skulle åka två dagar senare.

Två dagar kvar Belle, så ska vi sitta på ett plan, påväg till ett land långt borta härifrån för att bara kunna njuta av varandras sällskap och kunna ta igen all den tid vi missat.

Jag trodde inte att man kunde känna fjärilar i magen bara genom att titta på någon. Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna titta på en annan person och på riktigt inse att den verkligen är värt allting, att jag skulle göra vad som helst för den. Men så har vi Belle. Mirabelle Jaqueline Izabellé Côté. Tjejen som började som min elev. Det började bara med att jag gick in i en ny skola för att lära ut matte till en ny klass, som vilken vanlig arbetsdag som helst. Så fanns det den där ena vackra flickan som satt tyst bredvid sin pratglada vän, den ena vackra flickan med långt mörkt hår och vackra bruna ögon, som satt där med sina mörka kläder, utan ens ett skymt av ett leende på läpparna, och som råkade ha svårigheter i matte. Jag hjälpte henne med matten, och sakta men säkert stal hon mitt hjärta. Och jag skulle kunna göra vad fan som helst för hennes skull, från och med denna dag ska ingenting någonsin få stoppa oss.

_________

en sak jag suttit och funderat lite på, hurdan bild har ni liksom fått av mig som person under den tiden ni läst? ser ni mig "bara" som typ författaren till böckerna eller har ni liksom på något sätt fått en bild av hudan person jag är bakom skrivandet också? skulle vara jätteintressant att veta så berätta gärna! <3

ta hand om er, finaste ni. ni är så jävla värdefulla och älskade av så många. jag är bara ett meddelande bort om någon av er behöver prata!