ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

9

BELLE

Nästa morgon vaknade jag med Dantes doft fäst i mina lakan, men inga armar kring kroppen. Mitt huvud låg inte mot hans bröstkorg, som det hade gjort när jag somnade, och direkt väcktes lite oro i liv i kroppen. Tänk om han bara kom till mig för att leka med mig, ha sex med mig och sedan dra igen?

Tankarna tystades ner när jag hörde ett svagt nynnande närma sig mitt rum och senare såg Dante uppenbara sig i dörröppningen. "God morgon, princess", jag kände hur rysningar spreds genom kroppen av att höra hans lite hesa, raspiga morgonröst. Som så många morgnar förut.

En bricka med frukost placerade han på sängen och slog sig själv ner på sängkanten. "God morgon, Dante" svarade jag leendes och han pussade mig i pannan innan han började presentera frukosten han lagat. Ivrigt berättade han precis vad allting var och jag bara satt med ett fånigt leende och beundrade hans ansiktsdrag. Att vakna upp med Dante var precis vad jag hade väntat på, i ett helt jävla år.

"Lyssnar du ens?" Frågade han efter en stund och jag skakade fnissandes på huvudet. "Nej" var mitt enkla svar och han såg på mig med en putande underläpp. Hans armar lades försiktigt kring min midja, så försiktigt, som om jag vore gjord av glas, som om jag skulle gå sönder av att bli vidrörd. Och lika försiktigt kramade jag om honom.

För trots att vi nu hade hittat varandra igen, så var vi fortfarande två krossade ungdomar, och bara tiden skulle kunna läka våra sår. Visst kunde vi hjälpa varandra på vägen, men till och med Dantes närhet var inte tillräckligt för att bara magiskt omvända allting och få livet att vara perfekt, det gick inte riktigt så enkelt. Och jag förstod att samma gällde honom. Han var också en krossad individ, och jag kunde se hur en ynka tår slank ner längs med hans kind. "Förlåt för att jag inte hörde av mig, och förlåt för att jag fick dig att må så dåligt" viskade han tyst och jag pussade honom på nyckelbenet, strök honom över axeln. "Sluta skylla på dig själv Dante", "Så vem fan ska jag skylla på då?", "Det vet jag inte", och så skrattade vi båda ett lågt men genuint skratt.

Lite senare under dagen hade vi åkt till Dantes lägenhet, ingen av oss ville lämna den andras sida. Vi var för rädda för att det skulle vara sista gången, och det här året hade gott och väl visat hur mycket vi behövde varandra. "Julia skulle komma över idag" konstaterade han efter ett två minuters telefonsamtal, och jag nickade leendes och kände ivern spridas igenom kroppen. Jag såg verkligen fram emot att träffa Julia igen.

Vi spenderade hela eftermiddagen framför soffan, pratade inte speciellt mycket utan höll bara om varandra och såg på någon äckligt dålig serie som kom på TVn. Dante drog min närmare intill sig, placerade kyssar längs med min hals och det ena ledde till det andra. Vi var mitt i det hela, Dante med svettpärlor bildandes i sin panna och jag med hår rufsigare än en sopborste, när det ringde på dörren.

"Fan ändå, jag hade helt glömt bort tiden" morrade Dante när han såg på klockan, och den visade 17:15, alltså tiden Julia skulle komma över. "Shit.." mumlade jag tyst men fnittrade lite åt situationen, klädde snabbt på mig medans Dante sprang runt huset, försökte klä på sig med ena handen och fixa till sitt knullrufs med andra. Det ringde på dörren igen, och jag hörde Julias otåliga röst klaga utanför. "Vill du öppna?" Ropade Dante och jag fick fram ett osäkert "ja". Julia var jag inte rädd för, men hennes häxlika mamma däremot. 

Jag gjorde som Dante bad mig, efter att snabbt försökt fixa till mig så bra som möjligt. När jag öppnade dörren stod Julia där med en sur blick, men den ändrades direkt till ett stort leende och ett glädjetjut när hon såg mig. "Belle!" tjöt hon och kramade hårt om min midja. "Hej gumman, hur är det med dig?", jag böjde mig ner så att jag var ungefär vid hennes höjd och hon skrattade glatt. "Jättebra nu när jag inte behöver vara ensam och ha tråkigt med pappa, du är mycket roligare" var hennes svar och jag log lite, rufsade henne i håret.

"Ehrm... du behöver ju inte rådda hennes hår", den där onda häxrösten störde mitt och Julias glada moment och jag tittade upp på henne med en definitivt mindre glad blick än på Julia. "Hej på dig med" svarade jag och hon himlade med ögonen. Hennes hår låg perfekt över axlarna, läpparna var målade i en knallröd färg och hennes äckliga stilettklackar gick inte att undvika. Visst var denna kvinna vacker, men vänlig var åtminstone inte rätt ord att beskriva henne med.

"Om jag får fråga, vad fan gör du här?" fnös hon irriterat och jag suckade. "Mamma, sluta svära. Belle är snäll", Julia försvarade mig och jag skrattade tyst. Söta Julia. Dante uppenbarade sig i hallen bakom mig och placerade diskret en hand kring min midja, för att försäkra mig om att han var där. "Vad är problemet nu då, Erica?", man kunde urskilja irritation i rösten, men han höll ändå en vänlig mask på. Vilket jag var glad att han gjorde, för inget barn ska behöva uppleva dess föräldrar bråka hela tiden.

"Jag undrade vad i helvete en liten tonåring gör i din lägenhet", Ericas ton var arg. "Denna "tonåring" är fullt myndig, och faktiskt flickan jag är upp över öronen kär i, så om du ursäktar mig så skulle jag, min älskling och Julia gärna spendera kvällen tillsammans nu, så du kan gärna dra", Dante talade med en bestämd ton och fortsatte även efteråt prata på. Men jag fastnade vid en sak. Min älskling. Rysningarna som spred sig genom kroppen när jag hörde honom säga det var oförnekbara. Han påverkade mig på ett sätt ingen hade kunnat påverka mig på förut, ett sätt inte ens han påverkade mig på för ett år sen.

Men nu hade det gått ett år. Nu var allt annorlunda.

Nu var det vår tid.

____

motivationen börjar smyga tillbaka...... kommentera gärna och berätta vad ni tycker <3

ta hand om er själva, glöm aldrig bort hur jävla värdefulla ni är.