ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

12

DANTE

Hennes bruna ögon fördes över sidorna i tidningen hon bläddrade igenom. Vi satt vid frukostbordet och det var den 24 december, julmorgonen. Vi hade inte gjort några speciellt juliga aktiviteter, förutom sagt god jul åt varandra, men i planerna låg det nog att fira lite närmare kvällen. "Visste du att det i Schweiz är olagligt att bara ha ett marsvin?", frågade hon helt out of nowhere och jag skrattade lite. "Nej, faktiskt inte. Varför?", hon lyfte blicken snabbt upp från tidningen för att möta mitt lite roade ansiktsuttryck. "För marsvin är sociala djur som behöver sällskap för att inte bli deprimerade, är du dum eller?" fortsatte hon, och tyckte tydligen att jag definitivt borde ha vetat det. "Du är så jävla söt" mumlade jag tyst och ett stort leende växte på hennes läppar. "Lika söt som ett marsvin?", "Nästan".

Klockan närmade sig två på dagen och vi satt på vår lilla bungalow-terass. Belles telefon ringde och hon tog upp den, kollade på skärmen och sedan med en skräckslagen bild på mig. "Dante... det är min pappa..." mumlade hon. Mycket hade jag inte hört om hennes föräldrar, men tillräckligt mycket för att förstå att hon inte hade en bra relation med dem. "Du måste inte svara" förklarade jag, sansat, och hon suckade tyst.

Mobilen förde hon upp till örat. "Varför ringer du?", var det första hon sade och jag granskade noggrant hennes ansiktsuttryck. "För att önska mig god jul?! Du ringer till mig efter fyra år, och önskar mig en god jävla jul?", hon fräste ilsket i telefonen och jag kunde se hennes ögon tåras. Min hand letade snabbt hennes hand och jag flätade ihop våra fingrar. Jag kunde direkt se hur hennes kropp slappnade av lite, och hon tog ett djupt andetag. "Jag hade en jävligt bra jul, tillsammans med min pojkvän, långt borta från Sverige. Jag hade faktiskt en jävligt bra jul, ända tills du ringde", jag hörde på Belles tonfall att hon försökte få honom att förstå att hon klarade sig hur bra som helst utan sin pappa.

"Vill du veta en sak? Jag är jävligt glad att Adrienne lever, och jag vet att hon gjorde det hon gjorde för att skydda mig, men du förlorade din roll som pappa i mitt liv, du förlorade fan all rätt att vara i mitt liv, den dagen du satt både mitt och Ennes liv i fara. Så go fuck yourself, jag vill inte ha något med dig att göra", var det sista hon sade innan hon tryckte på rött och satte undan sin mobil. Några tårar sökte sig ner längs med hennes kinder, och försiktigt torkade jag bort dem innan mina armar letade sig kring hennes kropp.

"Du är så jävla stark, Mirabelle" viskade jag tyst och jag hörde en lycklig suck mot mina nyckelben. "Jag älskar dig Dante Lindhe" var hennes svar. Jag pussade henne på huvudet och höll henne i mina armar.

Jag ville inte älska henne bara när hon var glad, eller bara när allt var på topp mellan oss. Jag ville inte älska henne bara på hennes bra dagar.

Nej, jag ville älska henne på hennes dåliga dagar. Jag ville finnas där, visa min kärlek för henne, också i de stunder hon kände sig sönder, krossad och hon inte ens ville ge mig ett leende. Jag ville inte vara med henne bara för att njuta av skratt och roliga minnen, utan jag ville även komma ihåg stunder vi båda mått dåligt, stunder jag måste plocka upp henne från botten igen. Och jag ville älska varenda en del av henne. Jag ville älska hennes krossade hjärta. Jag ville älska hennes krossade själ.
Jag ville älska, och kunna hela, allt som nån någonsin hade söndrat inom henne.

Jag älskade varenda litet hörn av hennes personlighet, varenda liten del av hennes kropp. Allting. Jag älskade hur hennes bruna ögon fick en lite ljusare nyans när hon grät, som kaffet när man sätter lite mjölk i. Jag älskade hur hennes underläpp darrade när hon försökte hålla gråten inne. Visst, vi hade inte "känt" varandra miljontals år, och visst kunde vissa tycka att min mängd med kärlek för henne var för mycket. Men den här tjejen, hon var kärlek vid första ögonkastet. Hon var den finaste jag någonsin hade sett, någonsin hade träffat. Inifrån och ut.

I mina ögon var hon perfekt. Trots alla hennes såkallade brister, så var hon perfekt. Trots de svaga ärren hon hade på sina armar, från gånger livet hade känts för mycket. Trots att hennes hudfärg var lite ojämn på hennes högra ben, och fastän hon själv ansåg att hon hade för mycket fett på sin mage. Trots alla fel hon såg i sig själv, så såg jag henne som den mest perfekta människan i hela världen.

"Jag älskar dig, Mirabelle", och hennes armar slingrade kring min kropp och kramade hårt om min midja.

"Jag älskar dig så jävla mycket" viskade jag, igen.