LOVERBOY 2

Kapitel 16

Resan från flygplatsen till Adams lägenhet var tyst. Jag kunde inte sluta tänka på vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det. När vi tillslut kom upp till Adams lägenhet började nervositeten bli allt mer påtaglig. Jag går ut till köket och sätter mig på den höga barstolen.

"Är du hungrig, vill du ha något att äta?" Adam öppnar kylskåpet och ser på mig.

"Nej det är bra. Jag åt på flyget" säger jag och han nickar. Istället tar han fram en flaska vin och häller upp ett glas som han räcker till mig. Han går runt köksön och mot mig. Hans händer rör vid mitt ansikte och för bort en hårslinga bakom mitt öra.

"Är det konstigt om jag säger att jag saknat dig när du varit borta" säger han och ler. Han kysser mig snabbt på kinden och ler.

"Inte alls" säger jag och ler en aning.

"Hur är det?" Frågar han och stryker med tummen över min kind. Jag ser honom i ögonen och inser att nu är det ögonblick jag måste berätta om mig och Xander. Det vore bara elakt att dra ut på det eller hålla på att ljuga om det.

"Jag måste berätta en sak för dig" säger jag och han ser förvånat på mig.

"Det låter allvarligt" säger han och jag möter hans ögon en kort stund förens jag tvingas avbryta ögonkontakten. Mitt samvete klarar inte av att se honom i ögonen.

"Jag...gjorde något dumt" säger jag och han ser på mig för att jag ska fortsätta berätta.

"Jag...." börjar jag men känner hur jag blir allt mer stressad och hur ångesten snabbt smyger sig på.

"Julia, vad det än är så kan du berätta för mig" säger han mjukt och jag får ännu mer dåligt samvete. Jag bestämmer mig för att bara göra det, bara riva av plåstret. Drar jag ut på det blir det ännu värre.

"Jag... träffade på Xander en kväll när jag var på stranden och vi liksom...kysstes" säger jag och känner tårarna bränna bakom mina ögonlock. Jag hade bestämt att jag inte skulle gråta, för det är inte ett dugg synd om mig. Men när jag sedan ser upp i hans blick och ser hans besvikna ansiktsuttryck kan jag inte hålla dom tillbaka längre. Sakta men säkert rinner tårarna ner för mina kinder och jag torkar snabbt bort dem med handflatan.

"Va?" Är det enda han får ur sig. Det är nätt och jämnt hörbart.

"Jag är så, så, så ledsen Adam" säger jag och snyftar till.

"Du kysste honom?" Säger han och jag nickar svagt.

"Det var inte meningen, det bara blev..." börjar jag men han avbryter mig.

"Jag fattar inte..." börjar han och tar ett steg från mig. I ren frustration drar han händerna genom håret och jag känner mig hjälplös.

"Förlåt" säger jag och reser mig upp och tar ett steg mot honom.

"Nej, snälla" börjar han och håller en hand framför sig.

"Adam" börjar jag och inser hur ynklig min röst låter.

"Hur...?" Börjar han och ser fortfarande chockat på mig.

"Jag vet inte... det bara blev så" säger jag och torkar bort fler tårar.

"Har... har du känslor för honom?" Frågar han men jag förblir tyst. För jag vet helt ärligt inte vad jag ska svara. Jag kan inte ljuga för honom, det kan jag bara inte. Det är bara bättre att säga som det är.

"Ja" säger jag och han andas häftigt in.

"Så när vi har varit tillsammans har du också haft känslor för honom?" Frågar han och ser mer uppjagad ut nu än någonsin.